Så här dagen efter känner jag inte så mycket ”dagen-efter-vibbar” och det är ju skönt. Däremot kan jag knappt låta bli att tänka på hur bra allt gick igår och det är inte ofta jag känner eller tänker så. Men det är en väldigt skön och positiv känsla.

Jag har lite ryggproblem och inte kunnat träna riktigt som jag själv vill senaste veckan samt att kiropraktor och läkare har sagt att jag kanske inte kan göra mig själv rättvisa om jag försöker göra mitt bästa. Men jag ska poängtera att varken läkare eller kiropraktor har sagt att jag inte ska springa, trots att jag frågat om just det. Och för att jag inte skulle gå på mitt för dagen eget max men ändå springa på bra och få en bra Berlinträning så passade det utmärkt att jag sprang och coachade klubbkompis Maria mot en bra tid.

Vi hade pratat om det tidigare och i fredags bestämde vi oss, vi skulle göra vårt bästa för att Maria skulle göra ett så bra lopp och en så bra tid som möjligt. Vi sågs lite innan loppet, snackade lite taktik och värmde upp. Många andra från IF Linnéa fanns också på plats, men vi tog den egna tid vi behövde för att samla oss för loppet. Det stora målet var att slå pers som låg på 1.27.17 men samtidigt kan vi inte förvänta oss pers varje gång så allt under 1.30 skulle vara godkänt. Som coach behöver jag ha ytterligare lite krut i kroppen för att kunna följa någon annans eventuella upp och nergångar under loppet och samtidigt kunna prata under loppets gång. Jag hoppades jag hade detta i mig men visst fanns det en liten tveksamhet med tanke på ryggen.

Att få en bra start är viktigt. Det är mycket folk, lite trångt, många rusar och så vidare. Även om man tycker att man står ganska nära startlinjen så får det plats väldigt mycket folk på liten yta i startfållan som sedan bara väller fram efter startskottet. Vi fick ändå en okej start och kunde ta oss fram ganska bra. Visst, det strulade till sig lite i tunneln, när alla GPS:er la av för en stund och därmed också första kilometerpasseringen. Men känslan fungerar även i tunneln och vi kände att lite fort går det men ingen fara och så länge vi har koll på känslan är det okej. I lopp över milen är det alltid spännande se hur man ligger till efter första 5 km och det såg bra ut, under 4 min/km i snitt, kanske lite för fort men vi höll rätt fart just där och då. Det är alltid lättare att se på en snittfart en bit in i loppet än tillfälliga bra eller mindre bra kilometrar. Dels kan det vara olika kuperat och det händer också att kilometerskyltarna inte står exakt där de ska, men det jämnar ut sig i längden. Det gick alltså fort, kanske lite onödigt fort, men känslan fanns där. Vi hade en plan på att passera 10 km på 40.30 – 41.00 och nu passerade vi enligt bansträckningen på 40.40, men jag tycker 10:e kilometern var lite lång så jag tror vi låg strax under 40.30 på 10 km. Det var bra, det var snabbt, men känslan fanns där och vi hade slätlöpning framför oss under ganska lång sträcka.

Vi fortsatte att tugga på i jämn bra fart och borta på Södermälarstrand hade vi under 61 minuter på 15 kilometer. När det gäller tiden så låg fokuset där och då på att vi fortfarande var mindre än en minut från 4 min/km i snitt, mycket bra. Verkligen jämn och bra fart och jag var nästan lite positivt förvånad att vi höll den höga farten så jämnt och bra. Mentalt började vi också ladda för den långa sega backen som börjar nere i Tantolunden efter ungefär 17 kilometer. En del folk hade samlats längst bort på Söder och vi inom IF Linnéa har också detta som lite ”hemmabana” och många ropade också på oss, kul, tack för supporten. Backen upp vid Tantolunden börjar och jag tror vi sänkte farten något, i alla fall var det meningen. Det viktiga var inte att springa fort uppför utan att vi hade energi kvar när vi var uppe. När vi närmade oss 18 km hade jag börjat tänka tanken att det här nog kan gå bra, det kan bli ett personligt rekord. Jag kände att jag blev upprymd av känslan även om det inte var mitt personliga som var på väg att slås, men jag kände att det nästan var lika roligt för mig som coach. Här gjorde jag också något som jag själv ångrade lite i samma sekund som jag sa det. Jag nämnde nämligen något i stil med att vi var på väg mot pers. Visst, det vara bara 3 kilometer kvar och vi hade koll på läget, men jag gillar egentligen inte när någon i stil med en journalist på TV, tar ut segern i förskott när allt fortfarande kan hända. Samtidigt kan det naturligtvis vara peppande att få höra också.

Vi kom upp till toppen av backen och visst tar en lång backe på krafterna men vi kunde ändå sträcka ut på slätlöpningen igen. Det böljade lite fram till Götgatan och lite seghet fanns i sista motluten fram till Götgatan där vi sedan kunde låta benen rulla ner förbi Slussen. Känslan fanns kvar, vi kunde fortfarande försöka trycka det sista nu när vi snart bara hade 1 km kvar till mål. Publiken hjälpte oss och jag peppade och vi gjorde allt vad vi kunde och satsade i sista backen och genom hela upploppet. Belöningen lät inte vänta på sig när klockan visade en sluttid som troligtvis var under 1.26 och som sedan spikades till 1.25.57 och ett prydligt personligt rekord. Grattis Maria och fantastiskt bra sprunget!!!

Jag kände också för egen del att jag gjort ett bra lopp genom starten, sett till att vi hade jämn fart, en bra resa och känsla under loppet och peppat okej. När andra okända löpare kom fram till oss efter mållinjen och tackade för jämn och bra farthållning blev jag lite nöjd. Jag hade ju inte direkt någon farthållartröja. En löpare sa till exempel att han legat bakom oss i 15 km. Jag tackar och tar emot av denna positiva feedback.

För egen del blev det också ett perfekt lopp. Jag hade mer att ge och det känns bra. Detta blev en väldigt bra genomkörare inför Berlin om två veckor. Inte för att jag kommer kunna hålla denna höga fart genom hela maran, men ett skönt och bra formbesked tycker jag det gav mig.

Stilstudie på Maria och mig i adidas adizero adios 2 och adidas adizero feather 2.

Foto: Andreas Aarflot, IF Linnéa