Igår var det Bellmanstafett dag två. Men nej, det är inte så att Bellmanstafetten är så utdragen att det tar flera dagar att komma i mål. Det är bara så att man kan välja om man vill springa på torsdagen eller lördagen. För min del blev det båda dagarna. Det gör inget för det är ju bara den korta och hemska sträckan 5 kilometer.
För min del blev det en väldigt liknande upplevelse som i torsdags. Jag var ganska trött eftersom jag kom hem från jobb klockan 4 på morgonen och inte hann sova så mycket innan det var dags igen. En liten frukostfralla och sen iväg. Egentligen började jag knappt röra på mig förrän jag hoppade och skuttade lite i växlingsfållan när jag väntade på min tur. I torsdags tyckte jag att jag kämpade på lite, kanske lite för mycket, i början och det skulle jag inte göra nu. Jag tyckte också att jag inte rusade iväg som jag gjorde i torsdags, men nu gick det fort, kanske för fort, ändå. Första 2 kilometerna på dryga 7 minuter. Jag tänkte lite att det var väl tusan om det inte skulle hålla bättre den här gången. Samtidigt visste jag att backen som dödar kommer strax innan 3 kilometer. Och mycket riktigt, direkt i backen känner jag att det inte går helt lätt längre, jag börjar medvetet lugna ner mig för att inte ta helt slut utan hellre ha lite krut kvar efter backen. Taktiken lyckades lite, krafterna var inte helt slut efter backen men jag hade återigen svårt att komma upp i fart, svårt att komma upp i en fart under 4 min/km. Jag gick i mål på 19.14 mot 19.21 i torsdags så jag är ju jämn, men hade ju gärna varit jämn med ungefär minuten bättre tid. :)
Efter 2 kilometer kunde jag i alla fall hoppa. Foto: Peter Jakobsson
