Var en snabbis i Skåne och passade på att köra ett långpass där i förmiddags. 23 kilometer stannade Garmin på och det kändes ganska okej på det stora hela, men det var ganska varmt. Men idag tänkte jag inte skriva så mycket mer om själva långpasset utan om hur hemskt det kan vara att springa på landsväg.

Jag tyckte att jag hade planerat min runda bra på ett sätt så att jag i möjligaste mån skulle slippa springa på väg 9. Efter några kilometer kom jag trots det ut på väg 9 och att det precis söder om Kivik inte fanns cykel- och gångväg tycker jag är dåligt. Och vägen är så smal att löparskorna knappt får plats på den asfaltstump som fanns utanför den vita streckade linjen. En knapp kilometer behövde jag vara rädd för alla bilarna, sen svängde jag av och jag trodde det skulle bli förra bilar.

På den nya mindre vägen blev det mindre trafik, men marginellt mindre skulle jag säga. Jag fortsatte att springa så långt ut på vägen det gick vid möte, men jag tycker det blir ännu farligare att springa ner i grus, sneda dike osv, då trampar man lätt snett och kanske vinglar ut i vägen. Bilförare som visade hänsyn var sällsynta, men visst fanns det. Tyvärr höll en bilförare, som faktiskt visade mig hänsyn, bli offer för en olycka och jag han bli riktigt rädd. Jag mötte en bil, med föraren som visade mig hänsyn, och bilen körde ut lite i vägen för att ge mig lite plats. Det var bara det att samtidigt kom det en dåre bakifrån och tänkte köra om flera bilar samtidigt. Så fartdåren och den hänsynsfulla föraren höll verkligen på att krocka där precis framför mig. Det bromsades hårt, det skrek i däcken, jag hoppade ner i diket och trodde faktiskt att det skulle smälla. Och det var så nära att jag inte ens såg att det fanns luft mellan bilarna. Jag hann också tänka vad som skulle hända om de krockade, skulle då bilen närmast mig åka ner i diket där jag var? Vad hade hänt då?

Nu gick det ju bra den här gången, men jag har aldrig varit så nära en olycka när jag är ute och springer. Jag kände också direkt efteråt hur olustig känsla jag fick i magen. Jag avbröt inte träningen, men jag vek av från den vägen till en annan ännu mindre väg så snart jag kunde. Och jag tänkte på hur bra det är med gång- och cykelvägar och hur glad jag är att jag har det på många av mina rundor.

Share Button