Intervaller är ett jäkla påhitt:

Så jobbigt att man helst vill slippa, men så bra att man inte kan vara utan.

Jag planerade för intervaller redan igår och idag hade jag en fundering på det igen. Men timmarna gick och jag kom inte iväg och risken var ju att fotbollsungarna hade lagt beslag på löparbanorna idag också. Men Sara tyckte jag skulle prova en ny slinga här i Halmstad. För övrigt måste jag säga det att det finns grymt många slingor och bra löparställen här i Halmstad. Slingan som Sara tyckte vi skulle åka till testade hon för ett par veckor sedan och jag själv hade faktiskt aldrig sprungit där, förrän idag.

Idag, eller snarare ikväll, åkte vi dit och jag hittade på att jag skulle springa en intervallstege. En intervallstege som jag ibland kör på löpband men sällan kör utomhus. Intervallstegen är totalt 9 intervaller på totalt 17 intervallminuter. Minuterna som springs är 1-2-3-2-1-2-3-2-1. Ser ni mönstret? Jag har alltid en  minuts vila mellan intervallerna.

Det som slog mig idag och som ofta är det jag märker i min löpning, är att det är andningen i överkroppen som är begränsningen. I alla fall är det där det tar emot tidigare än benen säger stopp. Jag borde försöka lägga in lite tuffa backpass för att riktigt få pumpen att jobba och då får ju benen sig bra träning också.

Jobbigt!

Trött!

Men glad efteråt!