Ikväll sprang jag mitt första träningpass på stadion i Stockholm. Visst, vi har samlats där tidigare och stuckit ut på långpass, men nu skulle vi springa snabbdistans eller tröskeldistans runt runt i så många kilometer man tyckte var lagom, 5-8 kilometer för de flesta.

Min klocka hade laddat ur sig så jag skulle springa klocklös. Många skulle köra i 4 min/km och jag tänkte det kunde vara lagom, inte minst eftersom jag inte hade någon klocka. 3.50 min/km hade också funkat, men det hade blivit tuffare. Efter en liten uppvärmning drog vi iväg och det kändes okej redan från start. Vi sprang väldigt jämnt på 4 min/km eller några få sekunder fortare vissa kilometrar. Det kan kännas enformigt att springa varv efter varv men det är värst de första varven, sen rullar det helt enkelt på. Och ska man hålla en viss fart har man något att göra och tänka på vid varje varvning.

Det blev 7-8 kilometer och snittfarten var nog strax under 4 min/km. De sista varven sprang jag själv och ökade farten en del. Jag märkte att jag måste bli bättre på att fortsätta när jag är trött. Är jag lite trött så slutar jag helt enkelt springa. Jag återhämtar mig snabbt och undrar varför jag inte fortsatte. Varför är jag nöjd ”för tidigt”? Detta måste jag bli bättre på.

Det är kul på löparbanor!