Jubileumsmarathon

I lördags var det alltså 100 år sedan maratonloppet avgjordes i sommar OS i Stockholm 1912. Jag tror att maraton som gren på den tiden hade en lite bättre ställning på OS-programmet än vad den har idag. Och Sverige låg också bättre till i världslistorna än vad vi gör idag. Sigge Jacobsson blev 6:a och vi hade ytterligare 4 svenskar bland de 30 bästa, men så gick det ju i Sverige också.

Jag som gillar lite historia och OS tror, eller är lite rädd för, att många ”bara” såg detta som ännu ett lopp, som var till för att det var 100 år sedan och så springer man. Inför ett maratonlopp, som är långt och jobbigt, måste man kanske tänka lite på sin egen förberedelse innan loppet osv, men när vi var på väg i Stadion för att starta på målrakan, framför kungaläktaren, då började det kännas lite mer att detta var jubileumsloppet och inget annat. Rubin McRae stod som funktionär i tidstypiska kläder, som alla funktionärer hade, och berättade hur vi skrev historia när vi nu skulle springa jubileumsmaran, hur vi hedrade historien. Jag såg också att många var klädda i vitt och ännu fler hade tagit på sig den tidstypiska vita snusnäsduken som alla löpare fick av arrangörerna. Bra så, men målet borde varit att alla hade denna snusnäsduk för att hedra historien och göra jubileumsloppet till en stor grej där det är den stora gemensamma massan som är poängen. Men en del tog istället chansen att sticka ut och göra allt för att själva synas lite extra i väldigt otidsenliga maskeradkläder.

Väl inne på stadion var där en del publik som skrek, tjoade och vinkade och vi löpare på väg till start vinkade tillbaka. En kul känsla och många hade också kameran i högsta hugg. Vi var på väg de 250 metrarna till starten i jubileumsloppet, men det kändes lika mycket som en form av ”fejkad” inmarsch, t ex invigningen på ett olympiskt spel och vi skämtade lite om att närmre en OS-invigning än så här kommer vi nog aldrig. Starten gick och efter en stund passerade vi startlinjen, tog lite kort i kurvan och sen sprang vi ut ur stadion.

Väl ute på asfalten var det lite ”som vanligt”. Vi sprang på Stockholms gator men tog ett annat håll än vid vanliga maran. Vi var några som sprang lugnt i en klunga och pratade lite när vi joggade iväg. Ibland fanns det ingen publik alls, ibland fanns det lite och ibland fanns det ganska mycket publik. Eftersom vi tog det ganska lugnt hade vi energi och lust att springa och ge lite liv i publiken vilket alltid var upp skattat. Jag vet inte hur många ungars händer jag klappade eller hur många gånger jag pratade/skrek med publiken i någon form. Att vi också var klädda i vitt med snusnäsduk på huvudet var också något som helt klart uppskattades av publiken, de förstod att vi valt kläder i stil med hur det var för 100 år sedan.

Det var en ganska backig bana och vi noterade att alla nerförbackar skulle vi få uppför efter vändpunkten efter ca 20 km. Vid vändpunkten är det rest en sten som markerar var man vände vid 1912 års maraton och vi rundade den även igår. Gänget jag sprang med hade splittrats upp lite så strax innan 25 km började jag springa själv och ökade farten lite. Vi mötte hela tiden mycket löpare och även om det blev ganska trångt på sina ställen kändes det som toleransnivån var ganska hög igår. Men det är jobbigt att springa 4 mil och även om jag hade haft bra med krafter och ökat farten tidigare så blir det jobbigt på slutet. Jag fortsatte dock att ta mig framåt i fältet och kom ifatt några från tidigare gänget. Jag stannade till utanför Stadion och maratonporten och tog några kort till och gjorde detsamma på upploppsrakan. Publiken började skrika och plötsligt förstod jag varför, en klubbkompis kom och spurtade förbi så rent instinktivt slutade jag ta kort och sprang ifatt henne och vi var nog ganska lika över mållinjen.

Efteråt bjöds det på champange eller om det var mousserande och eftersom man var lite törstig slank det snabbt ner. Jag kände inte samma trötthet som efter en vanlig mara, men som sagt, springa 4 mil är jobbigt. Tillbaka nere på Östermalms IP var det mesta sig likt 2000-talets Stockholm Marathon igen. Även om jag nu kom i mål lite senare än vad jag normalt gör så var det väldigt lite folk och väldigt lite liv och rörelse på ÖIP. Och eftersom jag inte hade några överdragskläder och började frysa lite så lämnade jag, åkte hem, tog en dusch och laddade för lite marafest med klubben.

Japp, jag hade den vita snusnäsduken på mig!

Jag och ett par klubbkompisar innan start!

På väg ut genom maratonporten!

Startnummer 1: Svenske rekordhållaren Kjell-Erik Ståhl

På väg in på Stadion genom maratonporten!

På väg mot mål med fullsatta läktare

Känner ni igen startnummer 2: Mats Erixon

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *