I gårdagens korta blogginlägg utlovade jag ju en längre redogörelse som kommer nu. Jag börjar igen bakifrån och berättar att jag blev 3:a på 3.03 i Kustmaran i Blekinge.

Anledningen att jag sprang detta marathon är för att Boston och Stockholm bjöd på väder som inte alls lämpar sig för marathonlöpning och jag kände att jag inte hade fått en rimlig chans att göra mig själv rättvisa. Och jag ville ha ett okej lopp innan loppen tar lite semester under sommaren inför en höst med fler lopp igen. Jag ville veta om jag fortfarande kan springa runt 3 timmar på maran och veta lite vad jag är för dålig på inför träningen i sommar. Så när Stockholm bjöd på uruselt väder letade jag upp Kustmaran.

Jag hade inte tänkt lika mycket på denna mara som inför större maror, helt naturligt tycker jag. Dessvärre har väl träning och kanske långpass inte fått den uppmärksamhet som det borde sen 2 juni. Men, det tänkte jag inte mycket på utan nu skulle jag dit och köra på och sikta högt. Vi kom dit i ganska god tid och hann strosa runt lite i Kristianopel innan starten gick.

Vi kanske var ett 50-tal löpare som skulle springa maran och kanske ungefär det dubbla som skulle springa halvmaran. Dessa båda distanser startade samtidigt och hade samma sträckning första milen. Så jag såg framför mig att även om det var glest med marathonlöpare omkring mig skulle jag i alla fall ha halvmarathonlöpare omkring mig första milen. Starten gick och jag kom iväg bra och redan efter ett par hundra meter hade jag en bra plats. Några hade rusat iväg men jag kände att jag hittade ”min fart”. I denna fart hade jag nästan direkt en löpare 5-10 meter framför mig, som ökade avståndet till mig och jag hade också en löpare som låg i rygg första två kilometerna. Ganska snabbt blev det alltså så att jag sprang själv vilket gjorde att enkelt kunna bestämma farten själv, men o andra sidan hade jag ingen att ”ha följe med”. Jag tyckte att det rullade på ganska bra och även om jag sprang själv hade jag löpare en bit framför mig så jag kunde se hur avståndet mellan oss varierade. Vid dryga milen var det dags för halvmarathonlöparna att vända och jag kunde se de flesta framför mig vända. Strax efter deras vändning stod också Sara som sa att trean på maran låg ca 200 meter framför mig.

Denna löpare som låg 200 meter framför mig hade sprungit förbi och lämnat mig redan efter någon kilometer så jag tänkte att han var stark. Samtidigt sa Sara att han såg trött ut. Och sakta sakta närmade jag mig honom och vid runt 18 km var jag ikapp. Vi småsnackade lite några hundra meter men jag märkte att han inte var sugen på att springa i det tempo jag för stunden hade. Efter vändningen när jag mötte denna löpare igen gissade att jag hade fått en marginal på runt 100 meter och just då kändes det fortfarande bra. Ner till femteplatsen var det ytterligare en del marginal.

Upp mot 25 km rullade det på, men visst började jag få kämpa för det. Samtidigt var det kul för jag mötte många löpare som också sprang maran och jag hejade på allihopa, till och med på en tjej som bara var ute och joggade. Mellan 25 och 30 km fortsatte det egentligen rulla på, men mentalt kanske det började bli lite tuffare och jag kommer ihåg hur jag vid 25 km tänkte att det är hela 17 km kvar, kanske inte den bästa tanke i det läget. Tiden vid 30 km, runt 2.05, är fortfarande bra, men för egen del visste jag ju innerst inne att jag inte skulle kunna hålla de snittfart som jag hade de första 3 milen. Sista milen var jag otroligt trött och jag kämpade varje kilometer. Jag tittade mig också om flera gånger för jag var rädd att det skulle komma löpare bakifrån. Trots detta gick jag faktiskt flera gånger. Jag förstod ändå ganska tidigt att jag inte skulle komma under 3 timmar så det viktigaste blev då att behålla tredjeplatsen. Efter vätskekontrollen vid 38 kilometer, där en funktionär också kände igen mig som Snabba Fötter började jag tro att jag skulle kunna hålla undan och mycket riktigt gjorde jag ju det. Många hade nog en tung sista mil och visst var det ganska varmt, runt 22 grader. I mål blev det höga 3.03 och på det stora hela är jag nöjd med tiden. Jag fick springa den allra största delen själv, säkert upp mot 40 km själv. Visst var det lite varmt, men det var ändå så mycket bättre än i Stockholm och Boston, så vädret klagar jag inte på. Det blev inte sub 3 som jag hoppats på, men strax över 3 timmar när jag till och med varit tvungen att gå lite känns okej.

Det är skönt att känna känslan av att ha 3 timmar i kroppen, men det ser ut som jag behöver fler långa långpass för att orka distansen bättre än vad jag gör. Eller gick jag ut för hårt? För att göra sub 3 gick jag inte ut för hårt, men jag kanske inte hade det i mig igår. Kanske behöver jag också fler hårda långa intervaller för att bli hårdare och tåla hög fart bättre. Det finns alltså en del att jobba på i sommar. Hur som helst är jag supernöjd med att jag tog chansen till att vara med på denna mara och få ungefär det besked jag ville ha.

Nu lite bilder från dagen med Kustmaran och efterföljande eftermiddag/kväll i Karlskrona.

Share Button