Dagen efter midsommarafton och dagen efter långpass passar det bra med en fikajogg, men idag blev det en glassjogg. Vi hade planerat för att springa Prins Bertils stig från Tylösand till Möllegård och Riccardos och tillbaka till Tylösand igen. Riccardos är ett udda ställe, på en bondgård några kilometer från både Halmstad och Tylösand har en italienare öppnat en glassbar med glass från egen tillverkning. De har öppet mer eller mindre året om och trots det lite konstiga läget är det ofta mycket folk där och idag var det mer än vanligt. Midsommardag och bra väder för glass gjorde att många kom på idén om glass.

Jag pratar ofta om Prins Bertils stig och då sträckan från Halmstad till Tylösand som i princip hela vägen går utmed kusten i helt fantastiska omgivningar. Men sträckan går även vidare efter Tylösand upp till Möllegård och den sträckningen ser ganska annorlunda ut. Man ser både strand, camping, golfbana och naturligtvis sköna stigar i strandskog. Helt klart värt ett besök om ni har vägarna förbi Halmstad.

Löpningen kändes behaglig och jag kände ingenting i benen efter gårdagens långpass. Jag märker att jag springer med lite olika steg beroende på om jag springer i fart kring 4.00-4.30 min/km eller i en fart över 5 min/km. När jag springer ”i min fart” så kör jag på med ett löpsteg som jag klarar av fullt ut, typ mitt vanliga löpsteg. Men när jag springer lite långsammare tar jag automatiskt chansen att springa lite lättare, dvs lite längre fram på foten, framfoten. Det blir ett lite mer trippande steg, men det känns lättare. Samtidigt blir det tufft för vaderna i längden, så jag klarar inte av det för lång stund eller i för hög fart.