Idag tog jag mod till mig och var med på Linneas intervallträningspass där tusingar stod på programmet. Och trots att det var just tusingar tog jag mig dit. Jag har ju en liten plan att springa några intervallpass innan maran, så det passade ju bra in. Men tusingar är jobbigt, fy tusan.
Min plan var kanske att springa 6 stycken, samtidigt som jag på något sätt hade på känn att det kanske bara skulle bli fyra, bara de gick bra. Undermedvetet fanns detta där och det kanske inte var så bra. Det är också svårt att veta vilken fart man landar in i eftersom det finns en hel del snabba löpare där, lättare när man ställer in löpbandet och låter det rulla i en bestämd fart. :) Det blåste lite och det är inte heller helt plant. Första gick på 3.40 och andra på 3.35. Jobbigt redan där och visst, för mig var detta ganska snabbt, men eftersom det var många som var ännu snabbare så tänkte jag inte riktigt så. 1 minuts vila var inte mycket att pusta ut på, samtidigt som det inte var så farligt att dra igång och komma upp i fart efter en vila heller. Magen började strula lite någonstans vid 2-3 intervallen och det är ingen skön känsla under intervallernas gång. Det blev i alla fall 4 intervaller som kanske snittade runt 3.40 och det är väl okej. Jag springer så extremt sällan tusingar så jag vet inte. Efter en liten vila tog jag med mig en polare och sprang två till lite långsammare.
Det är eller var ju ett bra pass och jag borde göra liknande pass fler gånger. Men samtidigt har jag kommit på mig själv under kvällen att jag känner mig mentalt bättre om jag får genomföra ett halvtufft pass på ett bra sätt än när jag genomlider ett tufft pass på ett halvbra sätt. Jag behöver alltså ”lyckas” i träningspasset för att känna att något positivt kom ur passet, på något sätt. Är det någon som hänger med i min tanke? Kanske ungefär som att man är piggare efter en vinst än efter en andraplats, även om man sprungit fortare, för det positiva mentala man tog med sig från loppet spelar så stor roll.
Mycket man kan fundera på helt enkelt!