Jag är ledsen att ni fått vänta på detta blogginlägg om Boston Marathon. Det kanske trots allt är det inlägg jag helst av allt vill skriva, det jag helst av allt vill dela med mig av. Blogginlägget ska inte handla om mitt lopp utan om Boston Marathon och vad som gör att jag, som så många andra, tycker att det är så speciellt.

Häng med!

Boston Marathon är världens äldsta årliga Marathonlopp och sprangs i måndags för 116:e gången. Räknar man på detta innebär det att det var efter de första olympiska spelen i modern tid, i Aten 1896, som Boston Marathon ”föddes”. Boston Marathon ingår i marathonloppens ”big five” tillsammans med loppen i Berlin, London, Chicago och New York. Jag tror också att Boston Marathon har varit ett lopp med kvalificeringsgränser, vilka alltid kanske inte varit så lätta. Därav har det också myntats ett begrepp som Boston Qualifier, att lyckas kvala in och få springa i Boston har varit och kanske är något stort.

För egen del så gillar jag detta med det anrika, det klassiska, det mytomspunna marathonloppet som för många säkert är det bästa marathonlopp man kan springa. Arrangörerna är bra på att maila ut information och hålla hemsidan ganska bra uppdaterad. De skickar också ut fysiska brev till alla, trots att det alltså bli lite av fysisk post world wide.

I blogginlägget är vi nu i ett skede där jag anmält mig, kvalat in, fått all information osv och är på väg. Och här börjar också upplevelsen av just Boston Marathon. När vi landat på Logan International Airport i Boston och ska ta oss igenom passkontrollen. De ställer de klassiska frågorna om vad man ska göra, hur länge man ska stanna och jag berättar att jag ska springa. Direkt därefter går Sara igenom samma procedur och när vi är klara gör passkontrollanten det, han vänder sig till mig och säger ”good luck Monday”. Och redan här inser man att loppet inte bara är ett marathonlopp med många deltagare, Boston Marathon är något som invånarna i Boston är väldigt stolta över och gärna pratar om. En löpare som springer Boston Marathon tar man hand om. Jag ska egentligen berätta om årets upplevelser men jag kan inte låta bli att dra ett exempel från förra året också. Vi hade varit ute på en sportsbar och käkat två dagar innan loppet. Jag hade hämtat nummerlappen och hade påsen med mig när vi lämnade stället. Där stod då en stor tuffing som dörrvakt/inkastare som när jag gick ”good luck Monday”. Vi hade inte sagt något annat, men han såg min påse och han visste, jag skulle springa och naturligtvis passar han på att önska mig lycka till.

Inne i Boston känns det lite i luften att det är ”marathonweekend”. Boston Marathon går alltid på en måndag eftersom de har helgdag där då och helgen blir alltså en långhelg. När vi är inne i lite vilken butik som helst kan det på något sätt komma fram att jag ska springa och reaktionerna brukar ofta vara lite wow, amazing och att de kanske känner någon som gjort det eller liknande. Alla har sin egen relation till marathonloppet i sin stad. Boston är generellt sett en ganska sportig stad (har vi själva kommit på). Marathonbanan går från starten i Hopkinton till upploppet och målet på Boylston street inne i Boston. Och just vid mållinjen är där ofta fullt med folk under marathonhelgen där man vill bli fotograferad på nästan marathonreligös mark. Runt om i stan ser man också många andra löpare och det är inte ovanligt att man ser löpare med Bostonkläder från 2, 5 eller 10 år tillbaka i tiden. Folk är stolta över att ha sprungit i Boston en eller flera gånger och visar gärna upp sig i tidigare års marathonkläder. Dessa marathonkläder går att köpa online innan marathonhelgen eller på den stora mässan som finns där också nummerlapparna hämtas ut. Mässan är inte dålig och den är ganska stor, men har man sett den en gång är det ungefär likadant året efter. Men är man van vid mässan vid Stockholm Marathon, ja då tycker man nog att mässan i Boston är både jättestor och jättebra. När jag i år hade hämtat min nummerlapp och fått min påse med prylar (som också används till överdragskläderna) och är på väg till hotellet kommer det en tjej och cyklar förbi mig. Jag har aldrig sett henne tidigare men hon ser naturligtvis min påse och skriker ”good luck tomorrow, we will be there for you!” Jag tackar och tänker på hur coolt jag tycker att det är och att det med rätt stor sannolikhet inte skulle hänt i Sverige.

Jag tycker Boston är en förhållandevis liten amerikansk stad, men jag gillar den. På marathonmorgonen går det klassiska gula amerikanska skolbussar från Boston Common, en park mitt i stan, ut till starten i Hopkinton. Redan på väg till bussarna ser man mängder av löpare på väg åt samma håll och även bussarna köar upp sig. Starten kommer att gå i tre olika startvågor med 20 minuters mellanrum och löparna har uppmanats att ta en buss anpassad till ens starttid. Trots detta är det ofantligt mycket folk som har samlats otroligt tigit på morgonen och där kommer en sanslös mängd bussar. Samtidigt som jag själv är samlad och tänker på loppet så är väldigt många bara glada, pratiga och verkar mest ha inställningen att de ska ha kul nu när de kvalat in till Boston Marathon och det slår mig hur olika fokus och mål man kan ha med loppet och att inget av dem är fel. Organsationen på köerna är inte den bästa, men den funkar och jag kom ganska snabbt på en buss. Bussen tar knappt en timme och sen blir man avsläppt vid Athletes Village i närheten av starten i Hopkinton.

Samtidigt som jag gör de vanliga nödvändiga förberedelserna innan loppet hinner man också runt och titta på folk, insupa den fantastiska atmosfären och det gör jag gärna. Tillsammans med alla andra känner man sig duktig och vältränad samtidigt som man känner en stor glädje av att få vara med i detta stora lopp. Och även om man själv inte tänker på det så blir man på amerikanskt manér ständigt påmind av de motiverande speakerna i Athletes Village. Ett stort antal gånger får vi höra uppmuntrande peppande fraser som till exempel ”this is it”, ”you can do it”, ”this is what you have been training for”, congratulation for qualifying, ”welcome to Boston”. Många gånger känner jag mig bara som en deltagare i ett lopp, men i Athletes Village känner jag mig som en löpare i världen, som en atlet och det känns bra. Jag får vara med där det verkligen händer, tillsammans med de verkligt stora marathonlöparna. Snart kommer vi stå ett par startled ifrån varandra i det 116:e Boston Marathon.

Allt man har fått med sig från peppningen under morgontimmarna tar man med sig när man, efter att ha lämnat in påsarna med överdragskläder, går ner mot startområdet för lite uppvärmning. Okej, uppvärmning blev det inte så mycket av i denna otroliga värme som vi hade i år. Peppningen från olika speakers fortsätter när man tar sig fram mot sitt startled. Överallt finns det funktionärer i överflöd som är trevliga och hjälpsamma och ja, det är skillnad på funktionärer och funktionärer. I startledet märker man tydligt det internationella inslaget på kläder och språk. Gamla profiler och dagens favoriter presenteras och naturligtvis ska vi ytterligare en gång få reda på vilket som är det bästa landet av alla. Det ska nämligen sjungas amerikansk nationalsång. Det kan låta fånigt, men jag gillar det och det får mig än mer att känna mig speciell som har fått en plats i detta stora klassiska lopp, en plats jag har sprungit mig till, en plats jag har förtjänat och inte en plats jag har köpt av en resebyrå. Det här känns på riktigt!

När starten går och vi kommer iväg tar det inte lång tid innan man känner en skillnad mot andra lopp. Publiken. Publiken finns där, den är med och den är aktiv. Den vill att vi slår på deras händer, de klappar händer, de hejar och de skriker. De gör allt och de gör det för alla. Inte som i Sverige där vi snarare står tysta och tittar och tittar efter någon vi känner och när kompisen till slut hejar vi på denne i några sekunden och sen är det tyst igen. Nu kanske någon tycker jag är taskig, men det är den känslan jag har och får och det är ett bra sätt att beskriva skillnaden.

Som jag berättade tidigare är detta ett lopp som går från A till B, dvs vi springer från starten ute i Hopkinton in till målet i Boston. Under loppets gång passerar vi ett antal mindre ställen, byar, samhällen, städer, jag vet inte vad de kan kallas. Samtidigt händer det också att vi springer på en landsväg utmed vatten. Det är alltså inte något tillrättalagt stadslopp i den vanliga bemärkelsen.Vi springer genom en del av USA och vi springer igenom en del riktigt små klassiska samhällen som känns som tagna direkt ur amerikanska gamla filmer. Men här är publik i mängder. Många har säkert tagit sig från grannbyar in till olika delar av banan för att få vara med om Boston Marathon och för att få heja på oss löpare. Det är fantastiska ljudnivåer som publiken kommer upp i och det blir extra påtagligt när banan ofta inte är jättebred utan publiken kommer nära löparna. Publiken hejar på alla, de skriker ditt startnummer, looking good, you can do it, good pace, med mera. Många har också skrivit sitt namn på armen eller nummerlappen eller kanske på något sätt visat vilket land man kommer ifrån och det ger naturligtvis ytterligare uppmärksamhet och hejarop.

En av banans höjdpunkter är ganska precis halvvägs där vi springer förbi Wellesley College för tjejer. Under flera hundra meter står tjejerna uppradade och skriker på oss löpare i ljudnivåer man knappt tror är möjliga på ett marathonlopp. Och faktiskt hörs ljudet härifrån en bit innan man kommer fram och när man sprungit förbi så känns högerörat helt bedövat och man undrar nästan om det slagit lock för helt plötsligt känns allt ljudlöst jämfört med screaming tunnel som det också kallas. Ljudnivån här är något sanslöst och något jag inte varit i närheten av att höra i något annat lopp jag sprungit. Lite senare, efter drygt 25 kilometer börjar backarna vid Newton Hill som avslutas med Heartbreak Hill och även här är publiken fantastisk på alla sätt och vis. Själv är jag dålig på att ta till mig positiva uppmuntrade ord när jag själv vet att det går skitdåligt, men det är deras tanke som räknas och publiken är utmed banan i Boston är värd en stor eloge.Efter backarna har vi ungefär 10 kilometer kvar till mål och förorterna till Boston avlöser varandra, vilket innebär att det hela tiden finns en stor publik som hejar och skriker på alla för allt vad de kan.Ljudnivåerna är fantastiska och har man en bra dag och springer på väg mot bra tider så kan jag tänka mig att denna publik gör det mesta möjligt. Till slut når man målet på Boylston street och man vet att man inte bara har gått i mål i ett marathon, man har gått i mål i Boston Marathon. Återigen finns det en mängd funktionärer som är till för dig, men vad du än gör, stanna inte för då kommer de direkt och undrar hur du mår, vilket egentligen är något positivt, men jobbigt. Man märker en viss stolthet hos löparna och man märker att många funktionärer faktiskt gör det lilla extra som faktiskt betyder så mycket, inte minst efter 42 km då vilket fint ord som helst kan få en tårögd.

Med detta blogginlägg hoppas jag att jag lyckats förmedla lite av känslan att Boston Marathon inte är som vilket marathonlopp som helst, inte ens vilket lopp inom the big five som helst – utan the race. Eller som de själva skriver; there are many races, but there are only one Boston Marathon. Om ni funderar på vilka kvaltider som gäller så hittar ni dem på Boston Qualifying. Observera att man inte har en given plats bara för att man klarat kvaltiden utan det beror också på hur många som anmält sig under kvalgränserna. Anmälan brukar släppas i september och ju bättre kvaltid du har i förhållande till din kvalgräns desto tidigare får du anmäla dig.

Har du frågor som du tror andra också kan vara nyfikna på, fråga gärna i kommentarsfältet. Vill du hellre maila direkt till mig om Boston Marathon går det också bra, jag nås på snabbafotter@gmail.com.