Tack för alla kommentarer på tidigare inlägg – jag ska kommentera på dem senare.

Det har bara gått ett drygt dygn efter loppet och känslorna har varit många och blandade. Mina känslor blandas med andras förnuft och tillsammans kanske det blir en bra sanning. Samtidigt vill jag få rätten att själv känna efter vad jag själv tycker och tänker, rätt eller fel spelar mindre roll.

I detta blogginlägg kommer jag alltså att berätta om mitt lopp och i detta fall, mina sviter. Generellt om upplevelsen att springa Boston Marathon kommer jag att berätta om i ett kommande blogginlägg där min egen prestation inte ”stör” det positiva kring detta klassiska lopp.

Bakgrunden till loppet har jag nämnt tidigare, det skulle bli runt 20 grader vid starten och runt 30 grader vid målgång. När jag lämnade Sverige i lördags kom det snöblandat regn. Även om detta nu är USA och de kan överdriva lite ibland, fick temperaturen en del följdeffekter. En del löpare lämnade Boston innan loppet på grund av värmen. Arrangörerna lät löpare som valde att inte starta på grund av värmen att få sin kvalificering att gälla även i nästa års lopp. De skickade också ut mail med specifik information om det varma vädret där det bland annat stod att hade man inte acklimatiserat sig till varmt väder i 10 dagar skulle man fundera en extra gång på om man skulle starta eller inte.

Okej, det skulle bli varmt, det skulle bli tufft, men inte tusan skulle jag ta en DNS (och inte heller en DNF) bara för att allt inte var perfekt, nej, det funkar inte. Min erfarenhet av 30 graders värme är inte positiv, men jag visste inte heller om det alltid skulle vara så. Redan på morgonkvisten, typ 06.30 gav jag mig iväg till parken där alla skolbussar står beredda att köra oss löpare till starten. Det var redan ganska varmt. Väl framme vid starten i Hopkinton går tiden ganska snabbt tills dess att man bör lämna in sin packning vid 9-tiden. Runt 09.30 ropar du ut i hötalaren att det redan är över 80 grader, dvs runt 27 grader Celsius, 30 minuter innan start, alltså varmare än prognosen. Jag var svettig i kepsen redan då och jag hade ändå inte tagit ett enda löpsteg.

På hotellet innan jag gick till bussen

Någonstans under morgonen växte nog lite förstånd fram, utan att jag själv egentligen sa det till mig själv, att jag kanske skulle springa mer på känsla än på klocka. Klockan är bra att ha, men känslan brukar ha ganska rätt ändå. Jag startade på känsla fick se hur det gick, vilka tider jag kom in i. Tänkta kilometertider innebar 6.40-6.45 min/mile i snitt, men redan från början var detta en omöjlighet. Jag hade kanske någon enstaka mile under 7 minuter, och tiderna dök nästa från början kändes det som. 10 kilometer passerades på 42.40, typ minuten långsammare än planerat och då var jag ganska färdig. På något sätt visste jag nog innerst inne att det skulle bli en tuff dag, där tiden skulle kunna bli vad som helst. Och jag tror att jag började räkna ner redan innan vi passerat 10 km, dvs det var mer än 3 mil kvar att springa. Det är vätskekontroller varje mile och att det är så ofta var jag extra tacksam för igår, för vid varje vätskekontroll gick jag en del, redan innan 10 km passerades. Detta är inget jag brukar göra på ett marathon.

Oj vad många muggar Gatorade och vatten jag drack, stort personligt rekord

På något sätt kanske det igår var enklare att räkna i mile än i kilometer, det var ju liksom inte lika många mile kvar som klometer. Jag kom upp till 10 mile och här någonstans träffade jag på Stefan och vi sprang ihop ett tag. En mile i taget, springa och så gå en stund efter vätskan, och så fortsatte det. Tills dess att det inte heller gick att springa en hel mile, att jag ibland gick trots att vi hade nerförsbacke. Halva loppet passerades på en väldigt blygsam tid, men det var ändå ingenting jämfört med vad som skulle komma senare. Många peppas nog av publiken och det kan jag också göra, om det går bra. Men när det inte går bra, då orkar jag inte riktigt lyssna på dem, inte bry mig om vad de säger, jag är helt apatisk till omvärlden.

Stefan och jag efter 14 mile

Backarna som fokuseras till 16-21 mile (25-32 km) kom utan att jag var orolig. Backarna kunde inte få mig att tappa en bra tid, det hade värmen redan fixat. Nu var backarna bara en okej anledning att få gå lite mer, och det gjorde jag. Backarna känns, oavsett vad banprofilen säger, som långa och jobbiga. Men det går faktiskt lite utför mellan backarna, vilket jag kan haft fel i tidigare. Efter backarna är det runt en mil kvar och jag vet knappt vad jag tänkte här, om jag ens tänkte något. Tider fanns ju inte längre, men visst, sedan tidigare hade jag försökt börja tänka på publiken och loppet i övrigt och jag hade bestämt att försöka insupa atmosfären, hur sakta jag än gick. Men visst kändes det konstigt att passera 35 km på en tid när jag egentligen skulle vara i mål. Som jämförelse kan jag nämna att mina senaste ”normala” maratontider ligger inom 10 minuter.

Det är kamp, det är smärta, det är allt och ingenting. Jag är med, jag är där, men ändå inte. Kan jag inte bara få ta mig över mållinjen och lägga mig ner? Det hände att jag utmed banan stannade till och hängde mig framåt med händerna på knäna för att vila lite. Men det blev aldrig någon lång vila innan en funktionär var på plats och undrade hur jag mådde. Självklart mådde jag ”toppen” för man vill ju inte bli avplockad. Så att få komma i mål och göra ingenting såg jag fram emot. Återigen var det positivt att räkna i mile, för vid 22 mile är det ”bara” 4 mile kvar, men nästan 7 kilometer kvar. Och för varje mile jag passerade, på något vis, hade jag ju en mile mindre kvar. 40 km passerades och i milevärlden var det bara en dryg mile kvar. Och till slut kom även jag upp på målrakan, men det var del längsta målrakan jag varit med om, det tyckte nog även killen som låg raklång på asfalten på målrakan och blev omhändertagen, det var hårda bud.

I Boston hjälper vi varandra

Jag kom över mållinjen, kanske inte direkt glad, kanske inte direkt nöjd, men ändå lättad. Klockan stannade på 3.47 och det ändå positiva jag kom att tänka på att det i alla fall var pers med 5 minuter i 30 graders värme. Jag hade svårt att ta mig framåt, men de som blev satte i rullstol hade det värre. Jag tog mig så sakteliga igenom den processdur som ska gås igenom efter mål och till slut var jag där jag skulle träffa Sara efter loppet. När vi efter ett tag hittade varandra började vi ta oss därifrån, mot hotellet. Efter ett par hundra meter hände det, något fruktansvärt. Jag hade satt mig på kofångaren på en bil för att byta tröja och då började jag med att ta av nummerlappen. 3 säkerhetsnålar gick bra, men när jag skulle ta bort den fjärde och sista hände det, fruktansvärd kramp i ena axeln. Aj, aj, tryck här, hårt! Aj, aj! Och Sara tryckte och fick bort det, men hann knappt bli klar innan jag skrek och manade på marken. Nu var det lårmuskeln högt upp mot höger ljumske som krampade och jag hann se det, ingen vacker syn. Det både såg ut som och när jag kände med handen stämde det, en del av muskeln stod ut och var stenhård och bara skrek KRAMP, KRAMP!! Sara fick återigen bort det, men när det fokuseras på ett ställe och min ställning där på gatan blir konstig så började det naturligtvis krampa på nästa ställe, nu vänster vad som var stenhårt. Det kändes som jag helt förutsättningslöst hoppade runt där på asfalten i olika ställningar för att försöka upphäva de kramper som uppkom. Det var nog ingen vacker syn, om än något roande.

Det blev till slut ett par adios från förra sommaren som blev raceskor

Vi tog oss till slut till hotellet, till flygplatsen, till New York, gick ut och käkade lite och somnade vid 23-tiden. Jag var inte snabb och det hände att jag både mådde illa och hade lite småont i huvudet. Jag kunde sova oväntat bra, annars brukar benen vara så stirriga att det inte kan vara stilla. Lite konstigt med tanke på att man såg genom huden hur musklerna rörde på sig som en massa små maskar eller liknande, det är inte så mysigt. Idag är jag trött, är trött och öm i benen, lite trött i magen, öm i fötterna, men vi har ändå gått omkring en del och det går bra, men kanske inte jättefort. Värst är det som vanligt att komma igång efter att man suttit ner. Den kanske mest annorlunda åkomman efter loppet är att jag bränt mig ordentligt på halsen och armarna i denna för mig hetta som jag än så länge med tanke på den svenska sommaren inte vant mig vid.

Snyggt eller? Svider gör det i alla fall

Jag märker nu att min berättelse om mitt lopp blev lite annorlunda jämfört med vanligt. Det brukar handla mer om specifika kilometertider under loppets gång som till slut mynnar fram till en sluttid. Men den här gången fick loppet en helt annan karaktär och det märks också i min berättelse.

Jag har själv ett antal frågor till mig själv, en del har jag svar på, andra inte. Kommer jag alltid vara urkass i varmt väder, eller kan jag förbättra det på något sätt och i så fall hur? Jag är glad att jag har mina 1:23:56 från Prag att falla tillbaka på så att jag inte tror att jag är slut som löpare. Betyder detta något för mina tankar på att ställa upp i ett ultralopp igen? Som sagt, mest tankar som flyger runt i skallen. Hur kommer återhämtningen från ett sådant här lopp vara, jag var ju trots allt ute 45 minuter längre än vanligt men höll en mycket lägre snittfart.

Till sist, antingen är jag knäpp eller seriös när jag redan idag har börjat funderat på träningen framöver, även om den praktiskt sett får vänta några dagar.