Ganska ofta när jag springer intervaller i någon form tänker jag att intervaller är hur bra som helst och jag gillar det starkt. Men det är samtidigt viktigt att man springer dem med förstånd, vilket jag tyvärr brukar vara dålig på. Man skulle kunna säga att jag springer med huvudet under armen. Men idag satt huvudet på rätta stället och det var inga problem för pannbenet att hänga med heller.
Planen var 15*3 minuter på löpband med 1 minuts vila. Målfarten var 3.45 min/km, men jag lät de fem första intervallerna ta mig från 4.00 till 3.45 för att ta det lugnt från början och successivt komma ner i målfarten. Så sjätte intervallen och framåt gick i 3.45 min/km och då passade jag också på att öka lutningen på bandet med 0.5 grader till. Det gick bra, det rullade på, men den extra lutningen kändes faktiskt. Och framåt nionde-tionde intervaller var jag ganska sliten. Så sliten att jag bestämde mig för att redigera lite i planen. De sista fem intervallerna blev istället 5*2 minuter med 1 minuts vila, men för att på något sätt kompensera lite för den minskade intervalltiden ökade jag farten till 3.40 min/km, fortfarande med samma lutning. Stor skillnad, för det var helt plötsligt klart lättare igen. Alltså lättare att hålla en något högre fart när jag minskade löptiden från 3 till 2 minuter.
På det hela taget är jag nöjd med passet. Jag fick ju trots allt ihop 40 minuters intervalltid i helt okej fart. Jag tror också att detta är en typ av pass som bygger lite självförtroende och det kan ju alltid bli bättre. Pannbenet hade inga problem med att springa på bandet och det var nog inte den totala tiden på bandet som blev det jobbiga utan antalet intervaller jag hade i tanken.
Glöm inte köra lite intervaller ibland, oavsett vad du har för mål!
Svettigt värre med intervallpass!
