Progressivt!

Visst är det så att en del pass är sköna och en del pass är bra. I den bästa av världar är när man dels gillar ett pass men också tror att det är sjukt bra. Så tycker jag det är med progressiva pass. Jag vet om att jag har skrivit om det tidigare, men det tål att påpekas igen och jag tycker att det helt klart är värt att testa. Med progressivt menar jag ett pass så i någon form går fortare ju längre man håller på. Sen går detta naturligtvis att modifiera lite som man vill. Man kan springa ett långpass där man börjar väldigt sakta och ökar farten lite smått efterhand. Eller så kör man ett kortare snabbdistanspass med ökande fart. Jag tycker också man kan testa att lägga in en liten progressiv fartökning i slutet av ett långpass. Det går också bra att köra progressiva intervaller, t ex 3*10 minuter. Då kan man antingen öka farten lite för varje 10-minutare som går eller så kan man öka farten lite i varje 10-minutare och göra likadant i alla intervallerna. Jag tycker alltså att man kan modifiera detta lite till vad man vill där den gemensamma nämnaren är att farten ökas efterhand.

Varför gillar jag då progressiva pass. Jo, egentligen är det av ganska naturliga orsaker. Eftersom inledningen av ett progressivt pass alltid går förhållandevis långsamt är det inget man behöver vara ”orolig” för, på det sätt som jag kan känna mig orolig för ett rent intervallpass där det ska vara full fart från start. I ett progressivt pass får kroppen själv växa in i passet och farten på ett behagligt sätt. Efter den sköna inledningen ökas farten och när kroppen är beredd ökar också farten och ansträngningen, men i det läget känns det helt okej, jag klarar av den fartökningen. I slutet av ett progressivt pass är jag ofta uppe i sådana farter som jag är riktigt nöjd med att prestera och som jag hade varit lite orolig för om jag skulle börjat med en sådan hög fart. Nu klarar jag av att hantera det trots att det är i slutet av passet och det känns ju naturligtvis ännu bättre. Så inledningskänslan är som ett vanligt enkelt distanspass men slutet är som ett intervallpass i ansträngning så att jag också kan känna mig nöjd med passet efteråt.

Tidiagre ikväll (onsdag) hade jag lite ont om tid innan ett annat pass på gymmet så det blev ett pass som jag kanske kan kalla progressiv snabbdistans. Efter några minuter uppvärmningsjoggande och stretchande hade jag 30 minuter på mig i ren löpning. Sen drog jag igång i ungefär 4.15 min/km i 5 minuter och generellt så delade jag upp de 30 minuterna i 6*5 minuter. För varje 5 minuter som gick ökade jag farten något. Jag började alltså i 4.15 min/km och sänkte efterhand och slutade på 3.45 min/km de sista 5 minuterna. Summa summarum blev det 7,5 km på 30 minuter, dvs exakt 4 min/km. Det kändes bra och jag i kvällens distanspass håller med mig själv i det jag skrev ovan, dvs att det är enkelt att påbörja utan att vara alltför nervös inför passet samtidigt som kroppen följer med bra i fartökningen och slutfarten är helt okej och känns bra.

Så har du inte testat tidigare, testa lite progressiva pass och bli snabbare!

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

2 kommentarer

  1. Väntar på ett inlägg om farten på långpass :)

    Bra med löpning du fått till på slutet. Idag slog vintern till igen.
    Oväntat? Inte särskilt

    Själv har jag fått en inflammation i senfästet i foten för peroneus longus. Har vilat sedan 26 februari. Känns bättre men avvaktar till söndag för att känna på löpningen igen
    Nu hinner jag istället ta mig till gymmet för lite styrka vilket behövs även för oss löpare

  2. Mikael: Hmm, låter som jag missat något. Ska genast börja skissa på ett sådant inlägg. Även om jag inte bloggar om alla mina träningspass så har du rätt i att jag fått till ganska bra med pass nu.

    Oj då, låter jobbigt med skada, hoppas du snart är igång igen. Men visst, styrketräning kanske kan vara lite, lite bra i alla fall. :)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *