I förra inlägget pratade jag lite om mina funderingar kring vad man är bäst på, löpning eller längdåkning. I detta inlägg tar jag upp en ny fundering jag tänkt på i längdspåret, men faktiskt också tänkt på tidigare, men då kopplat till cykling och orientering.
Jag har en känsla av att vi löpare är lite dåliga på att träna något annat som komplement, i alla fall är jag ett exempel på det. I bästa fall blir det något pass på gymmet med lite stretching, men det är som sagt i bästa fall. Två anledningar till ”enkelspårigheten” kan kanske vara att det är förhållandevis lätt att springa året om och att man kan göra det var som helst, direkt från dörren. Men tittar vi på idrotter som cykel och längdskidåkning så är det idrotter som jag tror använder löpningen ganska mycket i sin träning, t ex på grund av att det kan vara svårt att cykla eller åka längd året runt. Detta har gjort att det finns väldigt många cyklister och längdskidåkare som är väldigt duktiga löpare, men tyvärr gäller alltså inte motsatsen, dvs att löpare naturligt är duktiga cyklister eller längdåkare.
Det blir väldigt tydligt på till exempel Lidingöloppet där längdåkare ofta placerar sig väldigt högt upp i resultatlistan bland de som har löpning som huvudgren. Detsamma gäller orienterare som i och för sig har löpning naturligt i sin idrott, men det har till och med hänt att orienterare har varit bästa svensk i både Lidingöloppet och Stockholm Marathon. Innebär detta att de som specialiserat sig på löpning är för dåliga? Ja, kanske det, jag vet inte. Men tydligt är i alla fall att många från andra idrotter använder sig av löpning i sin träning och blir väldigt duktiga på det och förhoppningsvis gynnar de dem i sin huvudgren också. Troligtvis skulle vi löpare bli bättre cyklister och längdskidåkare om vi bara utövade det lite mer, men skulle det också innebära att vi blev bättre på löpning?
