Förr så var jag nästan alltid bara vid stranden på sommaren. Nu gillar jag att vara där året om. Det är alltid fint och det är alltid häftigt, på väldigt olika sätt. Prins Bertils stig från Halmstad till Tylösand är fantastisk hur många gånger jag än springer den, men jag har aldrig sprungit den sista biten mellan Tylösand och Möllegård, förrän igår.
Vi tog Charlie ut till Tylösand och gick ner på stranden. Det blåste, det gick höga vågor och vattnet gick mycket högre upp än i vanliga fall. Vi började nedanför hotellet och sprang bortåt i strandskogen där man ibland är helt inne i skogen och ibland uppe bland sanddynorna. Efter ett tag vek stigen inåt land och det blev mer strandskog och sen sprang vi genom golfbanan och mer skog för att till slut komma fram till Möllegård efter några kilometer. Möllegård är inget mer än en gård, men på sommaren säljer de glass som folk vallfärdar dit för.
Det var inte kallt, bara blåsigt. Det gick lugnt och det kändes okej i benen, kanske lite bättre i vaden än i lördags faktiskt. Det är inte så illa att det gör ont, men där finns ett orosmoment som är svårt att beskriva. Jag vill ju vara säker på att jag kan träna på vad som helst utan att riskera att vaden pajar ihop igen och riktigt så bra är känslan inte just nu.
Vi sprang samma väg tillbaka och i det vilda vädret var det häftigt att också se lite sol och blå himmel. När vi kom tillbaka tog vi oss bort till en av favoritrestaurangerna, Salt, för att se hur läget ser ut. Salt har drabbats hårt av stormen och har nu fått stänga igen, men kommer öppna för sommaren i maj igen. Bokade julbord kommer istället hållas på Punsch, men jag gissar att äventyrsgolfen på Punsch har stängt.
