Klockan ringde 04.30 och lite nervöst hade det varit under natten, kanske inte bara för själva loppet, utan också för att det bytte från sommartid till vintertid natten till maradagen. Jag hade fixat med kläder, nummerlapp och annat kvällen innan, så läget var under kontroll. Jag gick ner och hämtade lite frukost som jag åt på rummet. Klockan 05.30 skulle bussen lämna hotellet och köra ut oss till starten vid Verrazanobron på Staten Island. Det blev en sömnig och behaglig resa och väl framme så hade solen börjat komma upp och det var välkommet, för det var frost i gräset på vissa ställen på väg till start. Jag lämnade mobilen på hotellet och därför blev det inga bilder från varken startområdet eller loppet, ledsen för det.

Det fungerade bra vid startområdet, mycket funktionärer och tillräckligt stora ytor för att sitta eller ligga och vänta på att klockan skulle gå. På nåt sätt kände jag igen konceptet från Boston. Starten är uppdelad i fyra delar. Först startar dameliten, därefter wave 1, wave 2 och wave 3. Jag hade fått en plats ganska långt fram i wave 1 och det var jag nöjd med. Samtidigt stod flagglöparna för 3.15 ännu längre fram, så antingen stod de lite väl långt fram eller så trodde inte jänkarna på mig. Klockan 08.10 var man tvungen att lämna in sina överdragskläder och klockan 08.55 var man tvungen att ha gått in i sin startfålla, annars fick man inte starta. Strax efter 09.00 började hela startfältet sakta röra sig upp mot startlinjen en liten bit upp på bron. Vi var på plats och fick se när dameliten med Isabella och Johanna gav sig iväg. Sen var det bara att invänta vår egen start klockan 09.40, men väntan gick trots allt ganska bra.

Starten gick jag försökte ta det ganska lugnt uppför bron, ingen idé att förivra sig. Lopp i USA har ofta en blandning av markeringar, både i kilometer och miles. Det brukar vara bra markerat i miles, medans kilometerskyltar är det kanske bara var femte kilometer eller liknande. Men jag hade hyfsad koll på vilka milestid som borde vara lagom för mig, samtidigt som klockan var inställd på att visa splittid per kilometer. Jag tror att första milen gick på 7.00, strax under 4.30 min/km och det kändes okej. Efter starten och uppförsbacken till toppen av bron gick det (naturligtvis) nerför och då skulle jag komma in i min tänkta fart. Det rullade på ganska men jag märkte redan från början att magen inte var med mig. Hur kan magen börja protestera bara efter några minuter in i loppet om den sällan gör det på träning? Visst händer det att jag får ont i magen eller magknip, men aldrig så tidigt in i ett träningspass. Samtidigt har ju detta hänt tidigare och det går ju över, för eller senare, i Stockholm i somras tog det dock 20-25 km innan det försvann. Hur som helst, det rullade på bra, men det var lite svårt det här med markeringarna. Jag försökte titta på klockan vid milesmarkeringarna och klockan visade km-tid enligt GPS:en, men den litar jag inte riktigt på så jag tror att jag bör lägga på lite tid på de km-tider klockan visar. Lite struligt kändes det alltså som, jag som brukar ha stenkoll. :)

Efter starten på Staten Island springer vi över bron till Brooklyn och där springer vi sen i ungefär 16 km. Brooklyn, precis som många andra delar av banan bjuder på extremt långa och lite böljande raksträckor. Det som kändes som små motlut på banbesiktningen var inte så farliga som jag befarade, men de kändes. Men jag tyckte också det gick ganska bra att dra nytta av när det gick något lite utför. Jag såg 5 km passeringen och klockan stod på något över 20 minuter, men eftersom jag inte litade riktigt på den, så reagerade jag aldrig för att det var en bra tid. Jag kan väl säga det att planen var att ligga på runt 4.05-4.12 min/km. Jag tyckte Brooklyn bjöd på varierande mängd publik, ibland var det mycket folk, ibland nästan inget folk alls. Men det folk som finns, de hejar ropar och skriker, mer än i Sverige där många mer står och tittar och letar efter någon de känner som de kan heja på. Jag tyckte det rullade på ganska bra, inte minst med tanke på magen som inte ville ge med sig. Jag tänkte lite ”ge dig nu mage, så kommer det rulla på mycket enklare”. Jag missade 10 km passeringen och det var nog en generellt sett negativ sak med de breda gatorna, med breda gator var man ofta långt från kanten och det är lättare att missa km och milesmarkeringar. Jag såg fram emot att ha sprungit i en timme, då känns det som man är med i matchen. Timmen kom och 15 km passerades på ganska exakt 1.01. Jag kände mig nöjd, 1.01 på första 15 km är en bra tid, knappt 2 minuter bättre än i Amsterdam och jag började kanske redan då hoppas på en bra tid. Tanken var att passera halvmaran på 1.27 och jag sprang spänt vidare för att se vad det skulle bli.

Efter 15 km springer vi över en lagom tuff bro och kommer in i Queens. Queens var inte den mest upplyftande delen av banan. Industriområde och mindre publik, det är vad jag kommer ihåg av Queens. Tur att vi inte sprang så långt i Queens, för det tror jag att vi inte gjorde. Men vi passerade 20 km och halvmaran där och passertiderna var ca 1.21.40 resp 1.26.30. Bra tider och jag höll min plan och jag hade nu mer än 2 minuter upp på halvmarapasseringen i Amsterdam. Strax efter halvmarapasseringen hade vi långa hemska Queensboro Bridge framför oss. Jag visste att det skulle bli en tuff passage och att jag skulle sänka farten. Bron var väldigt lång, eller väldigt väldigt lång och även om jag sänkte farten och löpare sprang om mig kände jag hur den sög musten ur mig. Och i nerförsbacken efter toppen av bron kunde jag lite, men inte riktigt lika bra som tidigare, utnyttja att det faktiskt gick nerför. Någonstans här började också klockan protestera och säga att den hade dåligt med batteri. Jag bestämde mig för at stänga av tidtagningen och GPS:en för att ha klocka som jag kunde titta på och räkna själv, istället för att riskera att skärmen skulle bli helt svart. Naturligtvis dåligt att inte ha laddat klockan och det bevisar ju bara hur ovan jag är vid detta och att batteritiden på GPS-klockor inte är så bra.

Väl inne på Manhattan gjorde vi någon sväng eller två och kom sen ut på First Avenue. Denna beryktade gata som verkar vara lite av klassisk mark när det gäller New York marathon. Många pratar också om ljudnivån och kontrasterna i densamma mot tystnaden uppe på Queensboro Bridge där det inte finns någon publik alls. Och visst var där mycket folk och visst jublades det ordentligt, men jag tycker kanske inte att det ljudnivån var så öronbedövande som jag tycker en del beskriver det som. Då tycker jag nog att ljudnivån vid Wellesley College utmed marathonbanan i Boston slår First Avenue. Jag tror vi skulle springa 6 kilometer på denna breda gata som precis som en del breda gator i Brooklyn böljar lite upp och ner. Och visst är det maffigt, absolut, men väldigt breda gator blir också väldigt stora och mentalt jobbiga. Och jag kunde kanske inte riktigt få mig den perfekt positiva bild av First Avenue som en del andra kanske får, för nu var jag trött. Jag kom aldrig riktigt upp i fart och flyt efter bron in till Manhattan. Och börjar man bli trött så blir man nästan ännu tröttare, inte minst mentalt, av de långa breda gatorna där man blir ganska ensam. Det är säkert en annan känsla att springa där med mycket folk, för mycket folk får helt klart plats och de kom naturligtvis senare.

Jag kommer inte ihåg vad jag hade för passering på 25 km. Nu fick jag förlita mig till de digitala klockor som stod uppställda vid en del passeringar och jag försökte också räkna om det till tiden på egna klockan. Men jag hade det tungt, började längta till vätskekontrollerna som ändå kom ungefär varje mile tror jag. Det var också vid vätskekontrollerna jag tyckte att jag kunde gå en del och få i mig vätskan och även om det naturligtvis var bra med mycket vätska i det läget var det nästan att få gå som var det viktiga. I slutet av Manhattan passerades 30 km på ca 2.05.30 tror jag. Detta var ju fortfarande en gångbar tid, men jag hade nu tappat nästan hela försprånget i förhållande till 30 km passeringen i Amsterdam.

I det läget hade jag ingen bra koll på miletiderna och km-tider hade jag inga alls efter att jag stängde av klockan. Men miletiderna var nog inget uppiggande för det gick helt enkelt inte tillräckligt fort. Bron upp till Bronx var också lite förrädisk av den anledningen att de gick liksom inte ner från bron, från toppen på bron så var höjdnivån nästintill konstant in på den nya stadsdelen. Jag kanske är orättvis när jag säger att Bronx inte var någon kul stadsdel och naturligtvis påverkar min situation vad jag tycker också. Det var inte heller en stadsdel vi sprang speciellt länge på och snart var vi tillbaka på Manhattan igen.

Nu var det Fifth Avenue som skulle letas upp och även om den också är extremt lång såg jag fram emot att springa på gatan som skulle ta oss hela vägen in i Central Park och målet. Det många sagt tidigare är att Manhattan inte alls är så platt som man kan tro och jag håller helt med. Springer man ett antal kilometer på en och samma gata märker man absolut att et är ganska mycket motlut och även medlut då naturligtvis. Kanske att det också är så att Manhattan är plattare söder om Central Park och 59:e gatan men maran går bara norr om 59:e gatan och det är där motluten finns. Jag tror jag hade ungefär 35 minuter på mig på sista 5,2 milesen, (ca 8,3 km) och det förstod jag att det inte skulle gå. Jag började tänka i termerna kring 3.01-3,02. Men samtidigt som jag var väldigt trött och ville gå och gjorde så ibland också, så hade jag svårt att mobilisera de mentala tankarna till att göra så gott det gick. Tyvärr var det lite som att 3.01 eller 3.05 inte spelade någon roll.

Fifth Avenue är också lång och jag trodde ett tag att vi snart borde vara framme vid södra spetsen vid 59:e gatan, men blev ganska besviken när jag tittade upp på ett gatunummer och vi var i höjd med 91:e gatan. Och jag var också helt fel ute i tanken för vi skulle ju springa in i Central Park tidigare och springa upp och ner på kullarna lite där också. Men jag gillade Central Park och det gör jag i vanliga fall också. Här är inte vägen lika bred och man kommer närmre publiken och publiken i Central Park är kanon. Den slagkraftiga dängan ”You can do it” hördes ett antal gånger och jag måste säga att ha avslutningen inne i Central Park är riktigt bra, synd bara att jag inte var speciellt bra så att jag kunde njuta av det på rätt sätt och få den extra skjuts framåt som jag tror jag skulle kunna få om det hade varit ett ”normalt” lopp. Sakta men säkert närmare jag mig dock mål, men fortfarande med inslag av gåpauser. Ute på 59:e gatan var det en funktionär som hejade på mig när jag gick och han sa att det bara var 0,5 mile, 800 kvar. Den skylten såg jag också, men jag var trött. Framme vid Columbus Circle svänger vi in i parken igen och det finns skyltar som räknar ner avståndet till mål. 400 meter kvar, 300 meter kvar och någonstans strax innan 200 meter kvar var det tydligen dags igen. Av någon anledning började jag gå några steg igen. Jag kan också tycka att det känns konstigt att inte kunna låta bli att gå när det är 200 meter kvar, men där och då kändes det säkert helt naturligt och jag brydde nog inte mig. Men 200 meter kvar på Stockholm Marathon, det är inne på stadion det och hur många 3-timmarslöpare går där? Återigen var det en funktionär som hejade på och jag började springa igen och jag sprang de sista meterna upp till mål, men knappt en meter längre.

Efter mål får man inte stanna. Då ska man göra det jag gjort så förträffligt under loppet, nämligen fortsätta att gå. Man får sin medalj och en liten goodiebag och sen ska man gå och man ska gå ganska långt. Man går för att komma fram till alla lastbilar som har fraktat överdragskläderna från starten till Central Park. Vid några tillfällen under denna promenad kände jag nästan att ”nä, nu går det inte mer, jag måste stanna, jag måste sitta ner, jag måste dricka”, osv. Samtidigt orkade jag inte öppna goodiebagen och ta ut vattenflaskan man hade fått. Istället stapplade jag bara apatiskt vidare. Till slut var jag framme och denna gång var det sämre ju lägre startnummer man hade, för dessa påsar låg längst bort. Jag satt ner på asfalten och tog på mig överdragskläderna. Benen krampade när jag böjde på dem så jag fick försöka ett antal gånger innan jag fick på byxorna. På med mössa och luvtröja och lufsa iväg mot tunnelbanan. På tunnelbanan är det ofta ganska mycket folk och det var det även den här gången och jag fick ståplats. Det roliga var att det kom fram en kille till mig och sa att jag kunde få hans plats en bit bort. Jag tackade, men skulle av nästa station så det var ingen idé. Efter en dusch och lite godis på hotellrummet började jag kvickna till och åkte tillbaka till målet i Central Park, jag ville ju också bidra och heja på alla möjliga löpare och skrika ”Yes, you did it”!