Det här är inget blogginlägg jag ser fram emot att skriva och jag vet knappt vad jag ska skriva heller. Men jag inser att det måste göras. Det blir dock ett kort blogginlägg för att ”bara” berätta hur det gick, mer utförliga inlägg om mitt lopp och New York marathon kommer senare, för nu går snart flyget hem.
Jag hade en tung dag igår, väldigt tung. New York ÄR en tuff bana och det tillsammans med att ha Amsterdam i kroppen och en mage som inte var med mig igår gjorde att det inte blev min dag, långt ifrån. Trots magen gick det bra till en början men sen tog det tvärstopp och jag kom i mål på 3.06. Det är inte okej. Jag är kanske hård mot mig själv men när jag egentligen är i ganska bra form är det inte okej att missa pers med nästan 10 minuter.
Så, nu vet ni alla fall hur det gick. Hoppas att ni trots detta inlägg vill läsa mina längre kommande inlägg om loppet som kommer senare. Jag har ju gott om tid att skriva på flyget hem.
Dagsformen gör väldigt mycket. Sen är 10 minuter på 42 km inte så himla illa väl? =)
Tråkigt att läsa :( men antar att det är charmen med löpningen, antingen stämmer det eller inte. Vilken tid man än satsar på och att inte kunna prestera det man normalt gör är frustrerande. Oerhört frustrerande. Hoppas du får en trevlig hemresa och lämna alla depptankar på andra sidan!
Förstår att du är besviken, men försök tänka positivt. Du har i alla fall skrivit härliga blogginlägg om New York!
Förstår att det är trist och att det säkert inte spelar så stor roll vad vi säger men jag säger det ändå – jag tycker det var grymt sprunget! New York är (vad jag hört) en faktiskt ganska så tuff bana och har man inte magen med sig är det bannemig inte lätt att springer för allt vad benen värd, det är till och med jobbigt att bara jogga då. Hur vältränad man än är. Jag förstår att 10 minuter känns som en ”evighet” man tänk på ditt fina lopp i Amsterdam. Det är inte lätt att göra succé varje lopp. Jag ser med spänning fram emot recensionen på loppet vilken tid du än sprungit på!
Tråkigt att du inte är nöjd,men jag antar att det var en fantastiskt upplevelse ändå?
Cathrin: Dagsformen kanske gör stor skillnad, tänker sällan på det faktiskt. Man borde ju kunna det man kan? Njao, 10 minuter tycker jag nog är ganska mycket, även på 42 km. :-)
Pilla: Man vill ju alltid lyckas, så är det ju och kanske var New York ett ställe jag gärna hade lyckats på.
Helene: Härligt att du gillar min bloggrapportering! :)
Karin: Tack för bra kommentar. Även om många säkert hade jublat över 3.06 så måste jag se det utifrån mina mål, utan att det låter ”drygt”. Hoppas du orkar läsa min långa loppberättelse.
LL: Ja, jo, det var kul att springa i New York. Hur och varför ska få bli ett eget blogginlägg.