Jag har funderat på om jag ska springa för att få en okej tid eller om jag ska ta det lite lugnt, lattja lite med publiken och kanske till och med ha med kameran. Men jag har bestämt mig för att jag inte kan ta det lugnt, det skulle inte funka, det skulle inte vara jag. Och det är lika bra att inse att när startskottet går så kommer det vara fokus och tider som gäller och jag skulle ha svårt för att ta det lugnt om jag springer själv. Och vad skulle folk tro om jag hittas i resultatlistorna på en tid en bra bit över vad ja borde kunna få? Och vad skulle farsan säga? :)

Jag har bestämt att jag kommer springa i mina gulgröna adios. Det blir alltså inte de nyare som är orange. Jag tycker de gulgröna sitter lite bättre och känns som ett säkrare kort. De orange har ibland känts lite konstiga i tåpartiet och denna känsla har jag nog inte haft i de gulgröna. Att de gulgröna har gjort två sub 3 maror tidigare i år kan också spela in. :)

Sen kan det mycket väl vara så att det blir en kass tid i alla fall. Kroppen kanske inte funkar, jag kanske har sviter i kroppen från Amsterdam som jag inte känner till. Ett marathon är långt och man behöver ha en ganska bra dag och ganska bra förberedelser för att man ska kunna prestera i närheten av sitt max. Men jag tror jag är så pass tränad att blir det ingen bra tid så blir det nog ändå ingen total genomklappning. Jag borde kunna hålla en total genomklappning borta om det inte händer något oförutsett.

Jag springer iväg så får vi se vad det blir! :)

Klart att det måste hoppas lite i New York, här på Times Square