Okej, jag springer långa distanser och springer marathon ibland. Och ska man göra det utan att det blir en pina bör man ha tränat en del långpass. Långpass kan för en del kännas väldigt enkla och behagliga för då får de möjlighet att springa för sig själva och fundera på allt mellan himmel och jord. För en del kan det vara ganska svårt att komma ut på långpass av olika anledningar. De svårigheterna jag ser med långpass är att man lätt springer för fort som kan göra att man inte orkar springa så långt som man har tänkt. Eller så kan det mentalt vara så jobbigt att komma ut på ett långpass att det kanske inte ens blir av. Tipset är då att försöka komma ut på gemensamma långpass. Och att säga att det inte går för att man inte springer lika fort tycker jag oftast inte håller, för man kan springa långpass tillsammans ändå eftersom farten i långpassen inte är det viktiga, det viktiga är snarare att hålla på en viss tid eller kanske ett visst antal kilometer, inte hur fort det går.

Idag kom jag ut på ett gemensamt långpass. Vi blev visserligen bara tre tappra stackare, två klubbkompisar från IF Linnéa och jag, men vi fick i alla fall bra väder denna höstdag. Kanske har folk slutat sin säsong och ser inte att långpass stor överst på önskelistan en söndag förmiddag. Vi pratade om lite allt möjligt även om jag nu knappt kommer ihåg vad, men jag kommer ihåg att vi pratade en hel del om Team Stockholm Marathon som drar igång redan nästa helg, men också en del om hur viktigt det är att våga utmana sig själv, våga testa och våga bli trött, för att bli bättre. Även om snacket höll på mest hela tiden slog det mig flera gånger, jäklar vad långt det är, så länge vi håller på. När jag springer ett långt lopp är det så stort fokus på själva loppet och tiderna att jag inte tycker de loppen känns så långa. Men nu när långpasset ”bara” skulle genomföras, då kändes det väldigt långt emellanåt.

Till en början kändes passet ganska bra, inga direkta sviter kvar i benen eller resten av kroppen från maran förra helgen. Men när vi efter 15 km höjde farten markant under ett par kilometer kändes det faktiskt i kroppen. Jag tycker inte att jag borde känna så mycket av den fart som vi då höll som jag tycker att jag gjorde. Kanske är jag inte helt återhämtad, kanske hade jag inte min dag eller kanske var det något annat. Jag ska försöka att inte fundera så mycket på det. En bit efter fartökningen började jag känna lite i vänster vad igen, inte bra. Ett tag kändes det ganska mycket och jag fick hålla igen en del men sprang vidare. Lyckligtvis lugnade den ner sig lite efter ett tag men det fortsatte att kännas mer eller mindre resten av långpasset och även efter passet för den delen.

Efteråt åkte vi för att kolla på KM i IF Linnéa och det var inte de vanligaste grenarna som stod på grenlistan. Minimarathon var kanske vanligast, baklängeslöpning och pricka tiden lite mer udda. Med tanke på hur väldigt många som brukar vara med på klubbträningarna på tisdagar och torsdagar så var det synd att bara ca 10 pers dök upp på KM denna fina höstdag som dessvärre blev väldigt kall fram på eftermiddagen.

Klädd för långpass, idag svart från topp till nästan tå