Ja, jag tänker inte hålla på informationen om hur det gick i helgen. Jag tänkte jag skriver det direkt i rubriken så kan man nöja sig med att läsa den, ungefär som baksidan av en bok, om man tycker det räcker. Vill man öppna boken och läsa blogginlägget får man fortsätta göra det här.

Dagen började som den brukar på lopp där starten går tidigt. Man går upp svintidigt, kan knappt äta något, byter om och fixar med det man behöver med sig. Man kommer ut och det är nästa fortfarande mörkt ute och kvicksilvret i termometern verkar lika trött som jag. För att spara lite tid åkte vi taxi till Olympiastadion från 1928. Värt att notera för oss OS-fanatiker är att här var första gången Grekland tågade in först och värdlandet sist och så har det varit sedan dess. (Hur de fick ihop detta vid OS i Aten 2004 vet jag faktiskt inte). I Amsterdam 1928 var också första gången tjejerna fick vara med.

Strax innan start började solen komma upp från sin nattsömn och värma oss frusna löpare allt mer. Jag vet inte om det berodde på den tidigare morgonen men generellt sett var alla mycket mer ute i sista stund jämfört med t ex Stockholm Marathon. Jag kom in på stadion, där starten gick, 10-15 minuter innan start. Jag joggade lite, stretchade lite och hoppade in i startfålla B 3-4 minuter innan starten gick. Jag tyckte jag stod tillräckligt långt fram att jag inte behövde stå så långt fram i mitt startled.

De senaste dagarna hade jag försökt vända min osäkerhet när det gäller skador som inte riktigt är okej än och bristande träning pga av skadorna till att istället börja tänka på de sakerna som varit bra. Jag hade t ex sprungit 4 pass på ca 2 timmar den senaste månaden. Och även om det bara varit 2 intervallpass så gick det pass av dessa två där jag hade koll på fart och tid förhållandevis bra. Och jag har också märkt att jag tycker att jag klarar av distansen bättre nu än tidigare, även om träningen inte har varit optimal. Så när jag stod på startlinjen kände jag att pers kommer bli väldigt svårt, men att jag i alla fall skulle satsa mot sub 3 som också det är en okej tid även om det inte är pers.

Starten gick och jag kom iväg bra, ingen trängsel mer än några sekunder när vi alla skulle ut ur Olympiastadion. De allra flesta som stod i startledet hörde nog hemma där vilket gjorde att en bra fart hittades väldigt snabbt. Jag ville inte rusa utan snarare göra som i Berlin förra året där jag öppnade på 4.30 första kilometern för att sedan smyga in i loppet. Denna gången blev det 4.26 min/km och det kändes skönt att hitta in i loppet och farten så pass snabbt och enkelt. Andra kilometern gick något fortare och sen var jag nere i kilometertider under det som ger 3 timmar i sluttid, dvs under 4.16 min/km.

Jag kände mig perfekt klädd för dagen, tights som slutar precis nedanför knäna, tunn luftig underställströja (favoriten Concept Piece från Craft) och ovanpå den min nya klubbtröja från IF Linnéa. Jag körde också med bandana och började med tunna fingervantar som jag sedan tog av vid 15 kilometer. Att springa med tröja från IF Linnéa gjorde susen, dels hejade publik från IF Linnéa på mig och dels var det andra svenska löpare som hejade på mig när de såg att jag var svensk. Svenskar är alltid bra kompisar utomlands.

Jag rullade på bra och var egentligen mer orolig för att det skulle gå för fort ett tag i början. Vänster vad och baksida höger lår kändes lite emellanåt men bara några minuter i taget så jag tänkte att det måste ju klara sig. Samtidigt fanns det en liten liten oro för en ”smäll” med tanke på New York Marathon om 3 veckor. Men det gick bra och kroppen bråkade mest lite i början av loppet. 5 km passerades på 21.22 och 10 km passerades på 42.00. Generellt en bra start där första 5 km fick agera ”lugn” öppning. Jag hade hittat en fart runt eller strax över 4.10 min/km och det kändes bra så jag körde vidare på det. Samtidigt som 4.10 min/km känns rätt snabbt kändes det ändå som jag hade koll på läget. Men om jag ska vara självkritisk, hur kunde jag ha koll på läget på en mara innan jag ens sprungit 15 km, maran börjar ju efter 30 km. Hur som helst, någonstans runt 18 km bestämde jag mig för att jag inte skulle sänka farten och köra safe utan fortsätta försöka köra på i en fart runt 4.10 min/km. Halvmaran passerades på 1.28.42. Jag var nöjd med min passertid efter halva loppet som innebär en snittfart på strax över 4.12 min/km, samtidigt insåg jag att marginalen för att göra under 3 timmar inte var jättestor om jag börjar tappa på slutet.

Jag kände att jag sprang väldigt smart så här långt och jag, tillsammans med en italienare som jag fick följe med strax innan 20 km, kom hela tiden ikapp löpare men det var sällan någon sprang om oss. Utan att egentligen springa tillsammans var vi ändå i närheten av varandra, typ inom 100 meter, jag och italienaren. Men någon gång när han var en bit före bestämde jag mig för att jag inte skulle ryckas med, jag skulle göra mitt lopp i min fart som kändes okej just då.

Jag passerade 25 km på 1.44.52 och det kände som en bra tid. Därefter började jag längta till 30 km. Jag kände att jag fortfarande höll runt 4.10 och jag ville gärna se att jag gjorde det även efter 30 km. 30 km passerades på 2.05.53 och det betydde att jag snittat 4.11 min/km mellan 20 km och 30 km och det var jag nöjd med. Och som bekant var det nu efter 30 km det ska börja och det kändes,kanske mest mentalt till en början. Jag började fundera över var vätskekontrollerna var, när jag skulle ta klunkarna med Enervit som jag hade med mig. Jag började också längta mer till kilometerpasseringarna än jag gjort tidigare och snart började jag också räkna ned kilometerna till mål. Jag visste att jag vid 30 km hade runt 2 minuter tillgodo och mer än dessa 120 sekunder fick jag alltså inte tappa på sista 12 kilometerna. 35 km passerades på 2.27.17 och jag hade gjort senaste 5 km på 21.24, ungefär 4.17 min/km och jag hade alltså knappt använt något alls av mina 120 sekunder jag hade tillgodo. Och snitta 4.17 min/km mellan 30km och 35 km är jag rätt nöjd med.

Slutet på en mara är alltid att räkna ned antalet kilometer till mål, egentligen oavsett hur resultatet i maran är. Men kämpandet kan naturligtvis vara olika mycket jobbigt. Nu körde jag på och kilometerskyltar passerades men jag kände att jag var tröttare nu och en av få uppförsbackar kom också under sista 5 km. Men jag visste också att en liten liten fartsänkning ger lite kraft tillbaka och att även om farten känns lite långsammare så är det förhoppningsvis marginellt. Jag tyckte nog mina tankar stämde för 40 km passerades på 2.49.14, dvs 21.57 på senaste 5 km som blir ett snitt på 4.23 min/km. Om 1 kilometer är det bara 1,2 kilmeter kvar, det gäller att tänka mentalt positivt. Jag visste ju, eller kände det i alla fall på mig, att det skulle bli sub 3, men jag ville ju inte slå av på takten för det och marginalen hade ju trots allt minskat. 41 km passerades och vid skylten 1 km kvar hade jag 2.54.45, dvs 5.15 minuter på mig på sista kilometern, vilket naturligtvis skulle vara lugnt. Jag sprang och tittade efter Olympiastadion där vi också skulle gå i mål och när den till slut dök upp gav det mig också några extra krafter. Där framme var också italienaren och precis innan vi sprang in på stadion passerade jag honom och ökade faktiskt farten lite inne på Olympiastadion också. Jag klockades i mål på 2.58.46, dvs på minuten samma tid som den första marathonsegraren i modern tid, greken Spiridon Louis, som vann marathon vid OS i Aten 1896, men då var distansen lite mer diffus, runt 4 mil.

Hur nöjd är jag då? Ja, med mina förutsättningar som de var just nu är jag nöjd. Jag är nog mest nöjd med att jag kunde hålla farten så bra som jag gjorde, tappade bara 1 minut och 22 sekunder på andra halvan och det är jag nöjd med. Men jag vill ju bli bättre och därför måste jag också säga att detta var bara min fjärde bästa maratid så jag kan inte jubla över något personligt rekord direkt. Det kan istället många av mina klubbkompisar i IF Linnéa göra, ca två tredjedelar av dem som sprang i Amsterdam i helgen satte personligt rekord. Härligt med en klubb där medlemmarna är på stark frammarsch. Så nu måste jag skärpa till mig så jag också kan stoltsera med ett nyslaget personligt rekord någon gång framöver och bidra till klubbens frammarsch. :)

Första gången i IF Linnéakläder (ser ni Garmin på armen?)

Jag springer mot mål (mitt i bilden)

Fika på Starbucks innan hemfärd