Idag hade jag ingen bra träningsdag. Tyvärr sammanföll detta med dagen då Bloggaromträningsgänget arrangerade en träningsdag i Stockholm till förmån för Rosa Bandet. Även om jag inte var så involverad i själva arrangemanget så ville jag gå dit och bidra. Det arrangerades på Sportlife på Karlavägen och även om klasserna inte passar det man tänkt träna kan man alltid träna på gymmet eller konditionsmaskinerna.Jag hade sedan länge siktat in mig på ett bra pass på löpbandet.
Men detta var som sagt inte min dag. Ni som hängt med ett tag vet att den här bloggen inte förskönar verkligheten. Så om ni bara vill läsa om träningar där allt är toppen så ska ni nog inte läsa mer på just detta blogginlägg, för nu kommer jag berätta om den verklighet som ibland kan vara allt annat än positiv.
Jag hade som sagt planerat in detta löpbandspass ett tag och jag har inget emot löpbandsträning så det ska jag inte skylla på. Jag kom inte riktigt upp i tid i morse och av någon anledning tog det tid innan jag kom iväg till gymmet. Jag hade svårt för att bestämma mig för både skor och kläder. Annars var allt planerat på ett bra sätt för att jag skulle hinna dit, springa mitt långpass i lagom fart och därefter hinna träffa en polare.
När jag kom till gymmet och möttes av glada bloggkollegor och såg hur det kämpades för fullt i spinningsalen hade jag ingen aning om vad som skulle vänta mig själv framöver. Jag gick och bytte om, tog med mig min sportdryck och gick upp till konditionsmaskinerna. Även om det var ett nytt gym för mig kände jag igen löpbanden. Förra träningspasset behövde inledas med lite uppvärmning och stretching och jag kände att det skulle behövas även idag. Jag gick på bandet i 10 minuter i lagom bra fart och gick sedan bort till stretchingmattan. Jag stretchade och tänjde länge och väl, kommer knappt ihåg när jag var så duktig på detta förra gången. Visst behövdes det, så det var ju bra. Efter ett tag gick jag tillbaka bort till mitt löpband och det var dags att sätta igång.
Men det enda som gick igång var löpbandet. Jag kom inte igång alls. Trots lite uppvärmning och lång stretch började jag att gå på löpbandet. Och visst, det händer att jag börjar med 2-3 minuters gång innan jag skruvar upp tempot till önskad fart. Men idag hände ingenting, det gick 5 minuter, det gick 10 minuter och ändå började jag inte springa. Efter 15 minuters gång började jag fundera på vad som hände. Hur kan jag som ska föreställa lite vältränad tappa allt vad motivation heter 1 vecka innan Amsterdam Marathon och 4 veckor innan New ork Marathon? Det borde ju vara omöjligt, eller? Att jag tänkte på att motivationen borde vara på topp vid den här tiden innan kommande lopp hjälpte inte, inte det minsta. Jag kände ingenting, jag tyckte ingenting, det bara fanns inget där i kroppen eller knoppen. Egentligen ville jag bara gå hem och längta till en ny dag, trots att en ny dag skulle innebära en måndag.
Efter 30 minuters gång på bandet klev jag av. Jag lämnade bandet och gick bort för att se vad som hände på andra delar av gymmet, jag gick bort för att glömma. Jag satte mig på fel håll på någon maskin, vet inte vilken. Kände mig bedrövad, ville inte synas, ville inte få frågan ”hur går det”. Så jag gick tillbaka till bandet. Jag kollade på klockan, såg att jag fortfarande hade lite tid kvar för att hinna göra något vettigt av tiden. Jag klev upp på bandet, satte igång, men kroppen hade inte glömt, knoppen hade inte glömt, idag kunde jag inte förmå mig själv att springa. Efter ytterligare 20 minuters gång gav jag upp, det här var inte min dag. Det blev, trots allt, en dusch och lite bastu och funderingarna fortsatte.
Samtidigt som funderingarna gick kring om jag hade kunnat springa idag om jag sprungit i grupp eller om det varit ett lopp idag. Förhoppningsvis hade det funkat, kroppen har det säkert i sig. Men just idag var incitamenten inte tillräckliga. Som tur är kunde jag slå bort tankarna på varför det kunde bli så här och vad som hade hänt om det varit en tävling idag. Jag ville inte älta det, jag ville bara gå vidare och det lyckades jag faktiskt med.
I detta väldigt negativa inlägg vill jag passa på att lyfta upp något positivt och då väljer jag att lyfta upp mig själv som trots allt inte har sådana här dåliga träningsdagar särskilt ofta och jag får framöver försöka vara mer nöjd med mina positiva träningsdagar istället. Jag vill också lyfta upp alla ni som kom till Rosa Bandet Stockholm och bidrog med fantastiska 8500 kronor, ni är dagens hjältar!!
vad förvånad jag blev av inlägget, det känns lika tomt att läsa som det antagligen kändes på bandet.
Oxå förvånad, men härligt ärligt. På’t igen!
Bara att bryta ihop och komma igen. Det var bara en sån där dag – och jag tror de gör oss bättre – på lite sikt! Nästa pass är du en vinnare igen!
Känner igen bristen på motivation. Det har funnits där sedan början av september. Det har blivit färre träningspass och jag har fått tvinga mig själv att genomföra dom.
Under den här perioden har jag gjort två tävlingar med kanonresultat med två rejäla sänkningar av personliga rekord på halvmara och 10 km.
Formen har väl funnits där men inte motivationen till att träna.
Är övertygad om att du kommer göra strålande resultat även om det tillfälligt? känns tungt.
Kenth…det ar Ok att ha dagar som du beskriver…Kommer kannas dessto skonare nasta gang du kommer ut!
Att veta att man ska springa ett lopp är för knoppen inte alltid en motivation som fungerar… speciellt inte om man varit skadad ett tag eftersom man nästan vet att man inte kommer att persa. Men att våga att inte springa trots att man vet att man borde är faktiskt minst lika viktigt. Då har man äntligen lyssnat på sig själv och först då kan den egna motivationen komma tillbaka, vilken kanske faktiskt sträcker sig längre än till nästa lopp.
Pilla: Varför förvånad? Kanske inte så vanligt man läser så här tomma inlägg, men tomt var det enda det var! :)
Helene: Ja, ärlighet ska ju vara längst… I’ll be back!
Sofy: Det är ju som du säger en tillfällighet och även om jag inte är en vinnare på nästa pass så går det säkert bättre i alla fall. :)
Mikael: Visst är det så att det kan gå bra med färre träningspass. I det här fallet har jag nog haft för få bra träningspass pga skada efter sommaren så jag är rädd att det dröjer innan jag gör strålande resultat, men man kan ju alltid hoppas!
Stefan: Visst får dessa dagar inträffa, blir bara så nervös att det ska komma tillbaka för ofta…
Maria: Riktigt djupt och bra, jag var tvungen att läsa det flera gånger. ;) Tack tack! När det gäller min närmsta tid vill jag ju springa bra på en mara på söndag, samtidigt som jag inser att jag kanske inte kan förvänta mig stordåd. Och då blir frågan också vad jag ska våga satsa på i form av utgångsfart osv. Till New York om 4 veckor hoppas jag att jag har lite bättre självförtroende.