Ikväll vågade jag mig ut i mörkret och sprang intervaller. Det var längesen. Jag har inte sprungit något intervallpass sen i slutet av juli när vaden började krångla. Men nu tänker jag inte på vaderna längre och det har funkat bra att springa långpass både på asfalt och terräng så jag hoppas vaderna håller nu.

Jag valde en lång asfaltsraka för intervallerna, kanske inte låter så kul, men det behöver det inte vara om man är tillräckligt fokuserad, det lät bra va? :) Jag vill gärna ha en ”snäll” sträckning så att jag kan springa högt och fint och ändå ganska fort, men jag vill inte behöva slita för att komma upp i okej fart. Jag sprang fram och tillbaka och på ena hållet fick jag svagt utför och på andra hållet svagt nerför. Även om det inte är jättemycket lutning så märker man absolut skillnaden. Och jag tycker båda delarna är bra träning. Att springa på i bra fart i lagom snäll lutning uppför tycker jag är jättebra träning och i en för lutningen bra fart får man kämpa lite för att både hålla fart och stil. Utför tycker jag också är bra träning och det är faktiskt inte helt enkelt att springa lagom fort utför men ändå ha kontroll på benen så att de inte bara ”släpps iväg”.

Idag sprang jag 3 lite längre intervaller och 6 lite kortare intervaller. Vad lite kortare och lite längre innebär vet jag faktiskt inte i varken tid eller sträcka. Det kanske låter oseriöst, men inte ens på dagens intervallpass hade jag klocka med mig. Men jag gissar att de längre var 2-3 minuter och de kortare 1-1,5 minuter. Total intervalltid var alltså troligen mindre än 20 minuter och det är ju inte speciellt mycket, men det fick räcka idag. Jag märker att intervallflåset inte riktigt finns där även om benen rullar på bra. Jag märker också att när jag sträcker ut känner jag en viss stelhet i baksida lår som jag måste stretcha bort.

Redo för intervallpass!

Löparväst idag, kanske det mest underskattade löparplagget!

Äntligen dags för ett par Adios på fötterna!