Långpass, äntligen!

Långpass är ett nödvändigt ont för marathonlöpare och vi borde ju också gilla det som faktiskt är ett nyckelpass för oss. Och jag har egentligen inget emot det, men ändå är det lätt hänt att långpassen kommer för sällan. För egen del hade det underlättat om man sprang i grupp och bestämt det tidigare, men samtidigt måste kanske en del långpass genomföras själv. Men det är i de egna långpassen det tenderar att gå lite för fort, ibland så fort att jag inte orkar springa så långt som det var tänkt och då blir det heller inget långt pass.

Ikväll sprang jag långpasset själv och det funkade faktiskt bra. Första delen av passet sprang jag på en sträcka där tydligen alla andra också springer, för det var tusan så mycket folk det var. Tyvärr springer en del med huvudet under armen och visar inte direkt någon hänsyn. Andra halvan av passet blev det mycket bättre, då hade folk kanske gått in.

Jag springer utan klocka så jag vet inte vilken fart jag håller, men jag lyckades ändå komma in i en lagom skön rytm som jag gissar låg en bit under 5 min/km som jag kunde mala på i. Drygt 2 timmar höll jag på så det känns bra. Jag är inte så duktig att jag kan känna i kroppen att något är på gång, men det positiva faktum att jag tyckte att benen kändes lätta och snabba både i lördags och idag tar jag med mig. Även om det bara är en mental positiv känsla tänker jag använda mig av den på ett positivt sätt. Det här är något jag tror många kan bli bättre på, dvs att tänka positivt i samband med träningen. Tänk hellre på allt i en positiv vinkel istället för att tänka på allt du inte kunde eller gjorde.

Jag fortsätter med strandbilder även om hösten faktiskt är här!

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

5 kommentarer

  1. Otroligt skönt att läsa att du springer utan klocka. De flesta verkar fanatiska med just det. Typ ”min bästa kompis är klockan!” Jag är nog tyvärr själv också helt slav under tid och fart som klockan säger.

  2. Träningsglädje: Och fortfarande lika bra!

    LL: Ja, klocka med alla dess möjligheter verkar ibland vara ett nödvändigt ont, men det är skönt att köra utan också. Tyvärr glömmer jag ibland den på tävling, det är väl nackdelen… :)

    Mikael: Jag tar ett eget blogginlägg om det.

  3. Härligt med positivt tänkande även under träning! Försöker tänka positivt när jag ska jogga lite längre eller snabbare under träning. Men svårt. Träningen blir ofta en del av vardagen och jag tar för givet att den blir av och blir bra. Blir den inte bra är det lätt att gräma sig över det i stället för att glädja sig över att den blev av. På något sätt kommer det mer naturligt att peppa, pusha och uppmuntra sig själv under lopp. Innan och efter lopp kan jag ofta känna sådär över förberedelse och resultat, men under lopp är det bara peppning som gäller!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *