Igår sprang jag Lidingöloppet. Det var väldigt längesen senast och det var faktiskt ett trevligt återseende. Jag har sprungit vissa delar av banan på träning senaste åren, men inte mer än så. Dagen till ära hade vi nog också en av septembers varmaste dagar.

Jag var placerad i startgrupp 3 och skulle starta klockan 12.50, men min Lidingöloppsdag började tidigt ändå. Vi var bjudna på frukost av Adidas och den började redan klockan 08.30. Förutom träffa andra bloggare fick jag också tips om träning och Lidingöloppet av Lidingöloppsexperten Magnus Bergman och kul info om kommande versioner av skor från Adidas av deras skoexpert Stefan Rehn. Jag kände hur min inspiration och motivation ökade för framtiden redan under denna frukost.

Efter att några sprungit sina 15 kilometer var det dags för oss som skulle springa 30 km att bege oss till start. Trots att vi egentligen hade väldigt gott om tid blev vi sena och visste nog inte riktigt att det tog så lång tid att ta sig till start som det faktiskt gjorde. Väl framme vid startområdet var det mindre än 10 minuter kvar till start, så vi gick direkt in i vår startfålla och knöt om skorna och gjorde oss klara.

Mitt mål för dagen? Nja, jag hade nog egentligen inget tydligt mål. Jag såg loppet som ett bra långpass och hoppades att vaden skulle hålla. Sen ville jag, oavsett sluttid, få någon form av indikation på att kondisen finns där någonstans, trots avsaknaden av långpass sen i somras. Jag hade en känsla av att jag kanske kunde stått i något led längre fram och detta fick mig att inse att jag var tvungen att gå på ganska hårt i början så att jag inte hamnade mitt i smeten när banan blir smal, vilket den gör ganska kort efter start.

Minuten innan start gled jag längre fram genom startledet men samtidigt ville jag inte tränga mig längst fram. Med facit i hand skulle jag gjort det. När startskottet gick vällde folk iväg och jag såg direkt hur hundratals löpare var framför nästan innan jag kunde börja springa. Jag stod långt till höger och tog mig så snart jag kunde längst ut till höger och satte högsta fart. Jag sprang i det inte så perfekt stråket mellan löparna och skogen och tog mig fram, fram så långt som möjligt innan det smalnade av. Jag lyckades ganska bra med detta och jag gissar att jag kanske hade 20-30 löpare framför mig när det smalnade av. Men jag flåsade ordentligt. Det var inte alls den start jag hade tänkt behöva göra i ett lopp där jag skulle springa på känsla och dagen till ära hade jag glömt klocka, kanske ett tecken på att jag inte var tokladdad för att springa på en viss tid.

Jag hittade ett okej tempo ganska snabbt och plockade ett antal löpare till de första kilometrarna. Jag tog det väldigt lugnt i alla uppförsbackar, dels är backar inte min grej och dels ville jag inte riskera att göra av med kraft på ”fel” ställe. Redan efter ca 5 kilometer började vi koma ifatt löpare som startat före oss, men fram till ca 10 kilometer var det okej för det var ganska glest med löpare att springa om. Vid 10 kilometer frågade jag en medlöpare om tiden, vilken var ca 44.30. Efter 10 kilometer började det bli tätare och tätare med folk att springa om. Jag blev tvungen att börja med den nödvändiga men kanske inte så populära frasen ”håll till höger, tack!”. Detta funkade ganska okej mellan 10-15 kilometer där banprofilen är ganska snäll och det inte är jättemycket i spåret som stör, dvs stenar och trärötter. Men visst, perfekt var det ju inte. Men vid 15 kilometer där banan blir mer kuperad och innehåller mer stenar och trärötter och är väldigt smal på sina ställen, ja då blev det också väldigt svårt att på ett enkelt och tidseffektivt sätt ta sig förbi den mängd löpare som hela tiden fanns framför mig. Frustrerande situation men samtidigt inget jag kunde göra åt den. Väl framme vid Grönsta Gärde och 20 kilometer visade klockan tydligen runt 1.32 och sista milen påbörjades med en av sista milens tre ordentliga backar. Tiden, även om den inte på några sätt är exakt, visar att det inte har gått speciellt fort mellan 10 och 20 km, så trängseln som innebar fartlekslöpande hade haft inverkan på tiden. Mängden folk att springa förbi fanns även där sista milen och nu passerades även löpare från startgrupp 1C och bitvis var banan något bredare så att möjligheten att komma förbi löpare inte var omöjlig. Kilometrarna rullade på och även om Lidingöloppet är tufft kände jag inte att jag längtade till mål, det funkade ju bra att springa och även om jag fortfarande tog det väldigt lugnt i backarna fanns det mer krafter kvar. Fantastiskt också att få springa Lidingöloppet i så fint väder. In på upploppet och i mål på 2.17.

Lidingöloppshelgen fortsatte med Lidingö Tjejlopp på söndagen och då var bland andra Sara och Åsa i spåret och jag var på Lidingö för tredje dagen i rad.

På det stora hela gick dagen okej. Jag fick ett bra långpass och hade inga smärtkänningar i vaden. Jag var inte jätteslut i mål och snittade drygt 4.30 min/km. En bra dag ”på jobbet” helt enkelt.

Ebba, jag och Magnus

Sofie, jag, Mia och Emil

Tänk vad många som startar samtidigt, klart det blir trångt!