Nu är det bara några dagar kvar till Lidingöloppet. För många är detta kanske höstens stora mål. Och förhoppningsvis har ni tränat bra för att ni ska bli nöjda med er insats i helgen. Den viktiga träningen är redan gjord, nu gäller det att spetsa till sig mentalt.
Gör inte misstaget att fokusera på vad du inte gjort eller kunde gjort bättre. Tänk istället positivt på alla de träningspass du genomfört, ta fram tankarna på de där backpassen som flöt på så bra. Och om ni hade någon liten förkylningskänning i början av veckan går den säkert över. Ett missat pass hit och dit kommer inte att spela någon större roll för ditt resultat.
Och om du tänker som jag gör ibland, att ”hur ska jag kunna springa ett marathon (eller i det här fallet Lidingöloppet) så fort som jag tänkt?” För har du satt upp ett mål är det förhoppningsvis realistiskt men kanske också ganska högt. Så hur ska man kunna springa i den fart som krävs för att nå det resultat man vill? Som sagt, det måste vara ett realistiskt mål och du måste vara tränad för det, men jag brukar tänka så här; Det händer ju i princip aldrig att man tänker att ”idag skulle det varit ett marathon för då hade det gott skitbra, pers med 5-10 minuter.” Det är ju mycket vanligare att man tänker ”hur ska jag kunna springa en mara snart i en fart så att jag blir nöjd med resultatet?” Och här tror jag det mentala spelar en stor roll. Tillsammans med vila, mat och sömn ställer du mentalt in dig på att till helgen är det dags, till helgen ska jag bevisa för mig själv att JAG KAN. Du tänker allt mer på uppgiften och ser lite lagom nervöst fram emot dagen. Och när du står där på startlinjen så kommer du att känna dig redo, redo att springa loppet så perfekt som du har tänkt dig och är det någon dag du ska lyckas är det just den dagen. Tänk positivt!!
Man kan faktiskt vila sig i form!
Klockrent. Du sätter ord på mina tankar. MEN att tänka ”jag kan” är inte lätt. Jag tror faktiskt att jag aldrig har lyckats med det.. :-(
Jag har inget psyke överhuvudtaget. När jag var mindre och spelade hockey fick jag alltid höra av min pappa när jag kunde göra saker bättre. Om det inte kom några kommentarer så var det tyst. Men oftast fanns det alltid nåt som kunde gjorts annorlunda/bättre.
Samma sak med skolan. Det kunde alltid bli lite bättre.
Det här har präglat mig. Så nu när jag tävlar tänker jag alltid att borde tränar lite mer och bättre.
Tankar om att jag aldrig kommer klara mitt mål, att tempot är mördande, att jag kommer bryta, att jag springer in i väggen … är som sagt sjukligt nervös och alla negativa tankar invaderar mig flera dagar innan tävling.
Hur mycket fortare skulle jag kunna springa med rätt mental träning? Skulle det gå bättre överhuvudtaget?
Senast i Borås var jag så omotiverad. Tänkte på hur smärtsamt 10 km är. Jag skulle känna mig nöjd (ljög för mig själv) med en tid strax över 38 min.
Istället sätter jag personligt med 32 sekunder.
Hur är detta möjligt?
LL: Nej, det kanske inte alltid är lätt, även om en del (enligt deras bloggar) verkar tycka att det alltid är guld och gröna skogar. Lite intressant när du säger att du kanske aldrig har tänkt ”jag kan”. Med tanke på hur mycket du har lyckats med så kanske du inte behöver tänka, det kanske finns där mentalt ändå?
Mikael: Jag tror lite på att om man känner till att man har ett problem så är minst halva problemet löst. Alltså behöver nervositet och motivation spela så stor roll, det är ändå kroppen som springer när startskottet går. Mentalt är kroppen förberedd.
En gång på maran fick jag en väldigt dålig tanke redan efter 12 km. Jag tänkte, ”jag har bara sprungit 12 kilometer och har mer än 2 timmar kvar att springa och jag är redan trött”. Men direkt kom jag på mig själv att så kan jag ju inte tänka och direkt så försvann de dåliga tankarna och jag sprang vidare och skrattade åt den dumma tanken.