Fjällöpning istället för halvmaran

Jag gjorde tidigare ett kanske något drastiskt beslut. Jag struntade i halvmaran i Stockholm. Anledningen var att jag kände att det var för tidigt att springa lång kvalitet för vaderna, speciellt som jag inte ens har vågat springa kort kvalitet med mina stackars vader, speciellt vänster. Istället passade jag på att följa med Sara till Åre på yogahelg, men jag gick inte på någon yoga.

Fredagen innehöll bland annat en sväng på byn i affärerna men också en fika med gamla säsongspolare från min tid som säsongare i Åre. Då fick jag höra att det idag, lördag, skulle gå ett lopp som heter Åreskutan Runt, som skulle genomföras för första gången. Och eftersom jag ändå hade planerat springa ett längre pass i helgen passade ju detta bra, ett långpass på 24 km. Okej, nu var det ju inte den typen av långpass som jag är van vid och hade hoppats på, dvs inte vanlig löpning utan fjällöpning. Och det är inte samma sak, inte alls samma sak. Jag vet inte om jag kan jämföra det med brottning vs gyttjebrottning, men fjällöpning innebär till stor del att ta sig fram i gyttja och vatten.

Efter det att starten gick uppe på Hummeln tog vi oss torrskodda förbi Olympiaplatån, men sen var det slut med det. Bred grusväg blev en smal led att följa fylla av gyttja och vatten. Det tog alltså inte lång tid innan jag var dyngsur en bit upp på benen och ibland blev det ganska kallt om fötterna. När man inte längre kunde rädda sig från gyttja och vatten blev det mer fokus på att stå på benen och inte halka och ramla i skiten och att inte låta en sko sugas fast nere i leran, vilket hände killen framför mig efter ca 5 kilometer.

Fjället kan se fint ut, men jag tror egentligen det är utsikten mot vidderna man vill se. Jag hade fullt upp med att kolla vad jag satte fötterna så det blev inte så mycket tittande runt omkring. Lite synd kan tyckas, men jag hade inget val om jag ville försöka stå på benen. Jag är ingen bergsget och det blev också ganska tydligt när jag inte hängde med så bra när jag hade svårt att springa men att jag tog in på folk framför när jag fick chans att springa lite mindre onormalt, för sträcka ut benen i ett normalt löpsteg, det hände inte många gånger. Jag märkte hur en del blev trötta och visst, jag blev också trött, men inte på samma sätt som jag brukar bli trött när jag springer. Mot slutet kom en ordentlig jätteuppförsbacke när vi precis hade sprungit över ett stort kärr, och i den uppförsbacken gick alla. Tyvärr blev det för min del inte så mycket bättre efter denna hemska backe, då bjöd banan på en smal stig fylld av sten, gyttja och trädrötter i varierad terräng. En terräng som jag inte kan springa i och det märktes återigen att en del är så mycket bättre än mig på detta.

Men jag kom i mål, lagom trött, men framförallt glad att jag gjort detta. För även om det inte är min grej och jag inte är så bra på det, så var det på något sätt ganska kul. Jag är ganska okej på att springa på vanligt underlag, men urusel på att springa i denna typ av terrräng. Och jag tänkte faktiskt flera gånger utmed banan att jag förhoppningsvis hade kommit högre upp i resultatlistan om det hade varit en platt asfaltsmara som i Berlin eller ett mentalt jobbigt ultralopp på en 400-metersbana. Men de som är bra på fjällöpning är nog väldigt bra löpare om de lyckas lägga om sin stil till asfaltslöpning.

Som bekant blir vi bra på det vi tränar och detta tränar jag inte. Men jag undrar hur denna typ av träning gör för min vanliga löpträning. Ger det något överhuvudtaget? Tanken var ju egentligen att det skulle vara ett bra långpass inför Lidingöloppet nästa helg, men jag vet inte om 24 km ”fjällvandring” ger så mycket. Men det viktigaste av allt var nog ändå att vaderna höll. Visst kändes de en del ibland, men det berodde nog mer på dagens banprofil än att de är lite småskadade. Så med en vecka kvar till Lidingöloppet börjar jag på allvar tro att jag har en bra möjlighet att kunna vara med, oavsett vilken tid jag kommer att få.

Vi fick lift upp till starten.

Starten går i det första Åreskutan runt.

Det fanns vyer om man hade tid att titta.

Till och med jag kom i mål.

Mina stackars skor, men bra var de.

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

4 kommentarer

  1. Är säker på att det där var superba inför nästa helg! Både backträning och ett långt ”lugnt” pass.
    men visst är det svårt att kuta i fjällterräng! Minns ännu Vertex förra året….

  2. Pilla: Jo, det var ju bra, men jag är sämre än vanligt! ;)

    Ingmarie: Ja, jag börjar tro det också. Idag har jag till och med träningsvärk på nya ställen. :)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *