I lördags sprang jag 7 kilometer. För mig som ofta springer längre än så är det kanske inget att jubla över. Men det var de första kilometrarna jag tagit springandes på ett tag. Jag vet inte på hur länge och jag vill nog egentligen inte veta heller. För mig var dessa små steg stora steg mot lite friskare vader.

I förra veckan var jag hos Jenny på UCSP och även om jag pinades ordentligt så var vaderna tydligen bättre än veckan innan, eller mindre dåliga kanske vi ska kalla det. Efter den gången hoppades vi att jag skulle kunna jogga igång och att vaderna skulle hålla. Och visst var det en skön känsla när jag i ihärdigt regn sprang 7 km i helgen. Men vi människor är nog väldigt snabba på att komma in i gamla vanor för det tog inte många minuter innan jag inte tänkte på min gamla skada utan tog det lite för givet att jag kunde springa igen. Även om jag tycker att kroppen ska användas och att den säkert mår bra av det är jag inte den som ”tackar kroppen” så fort jag lyckats med något. Men vi ska inte ta något för givet. KL och LL som bloggar på LL’s träningsvärk skrev en bra kommentar på mitt förra inlägg om att man bör vara glad för varje dag man kan träna som man har tänkt sig och inte ta något för givet. Det kan låta lite fånigt, men om man gillar att springa eller träna något annat och helt plötsligt så går inte det så märker man att man faktiskt saknar det.

Nu var det inte bara jubel i regnet i helgen för i slutet av träningspasset så dök det faktiskt upp en liten känning i vaden igen och jag stannade direkt och gick resten. Naturligtvis var det ett stort bakslag att detta hände, men samtidigt får jag leva på att jag faktiskt kunde springa 7 kilometer innan det hände. Då måste jag väl ändå vara på väg tillbaka.!?

Till helgen är det Ultrafestival i Skövde, förra året regnade det…

Share Button