Sara undrade igår om jag blir träningssugen när jag ser andra springa. Och visst, det kan jag ju göra, men egentligen blir jag nog mer sugen och avis på de som springer när jag själv inte kan eller får springa på grund av skada. Nu har jag en skada som jag tror/hoppas ska ha gett med sig, men man vet ju aldrig. Eftersom det varit så mycket jobb och resor senaste dagarna har jag med egen vilja vilat från träningen så nu när jag tror att jag skulle kunna springa igen blir jag inte lika avis som om jag inte hade kunnat springa.

Eftersom jag inte bara tränar för motionens skull utan också vill ha resultat så känner jag en större press på att träna nu när jag har kommande lopp inplanerade. Och detta rimmar dåligt med att inte kunna träna på grund av skada. Att ha en träningsblogg när man inte kan träna rimmar också dåligt. Så jag hoppas att jag snart är i full träning igen, för just nu innebär träningsuppehållet att det finns två förlorare, både jag och bloggen och jag vill inte att någon ska förlorare.

Share Button