I går var det Falkenbergs Stadslopp och vi hade tänkt att springa detta när Mia var här på en liten minisemester. Och visst sprang vi, men för egen del fick det bli i ett lite lugnare tempo än jag egentligen hade tänkt. Mina småsjuka vader från tidigare i veckan är inte helt 100 och jag ville inte riskera något. Det blev helt enkelt som så att jag sprang med Mia istället och agerade lite hare.

Att springa ett lopp i ett lite långsammare tempo än vad man är van vid är egentligen inget svårt, men jag tycker att man blir lite trött i alla fall. Ena vaden spökade lite de från början men lugnade ner sig efter 2-3 kilometer. Det var varmt, mycket folk och lite småtrångt i början men Mia sprang på bra och fick direkt in ett jämnt tempo och höll sig till detta ganska bra. En liten dipp strax efter halva sträckan kom dock, men hon repade sig mot slutet igen. På det hela taget ett bra genomfört lopp. Läs mer om hennes tankar om loppet på hennes egen blogg.

En sak, eller ett tips, som jag själv använder mig av är när jag känner att jag är trött. Känslan kanske säger att jag vill börja gå, eller till och med att jag vill stanna och stå stilla. Men tänk så fort man tappar mycket tid när man går eller står stilla. Jag tror istället på att vi ofta återhämtar oss väldigt snabbt och att vi inte behöver stanna eller gå för att återhämta oss tillräckligt. Anta till exempel att man springer i en fart av 5:00 min/km som blir 50 minuter på en mil. Om du stannar och börjar gå springer klockan snabbt iväg och det kanske man egentligen inte har ”råd” med. Om man istället sänker farten till 5:30 min/km i 200 meter så tror jag att det kan räcka för att återhämta sig tillräckligt. Och har man gjort detta lilla ”återhämtningstrick” så har man faktiskt bara tappat 6 sekunder i förhållande till den tänkta snittfarten på 5:00 min/km.

Jag och Mia innan start med matchande Adidas Adizero Adios

Sara, jag och Mia efter målgång

Share Button