Efter att Sara kommit hem ikväll kom hon med den briljanta idén att jag skulle springa snabbdistans. Jag vet egentligen inte hur jag tänkte när idén lät bra för jag springer ju aldrig snabbdistans. Jag gissar att det var det faktum att träningen skulle gå fort som tilltalade mig.

Jag drog på mina nya tajts från Craft och en luftig t-shirt, det var ju ganska varmt ute även om det hunnit bli kväll. Rundan som låg framför mig var den klassiska joggrundan på ca 6 kilometer. Efter någon minuts jogg drog jag iväg, men vad drog jag iväg till? Tanken var ju snabbdistans på en runda på ca 6 kilometer, men hur gör man det? Jag har fått en hyfsad koll på vad som kan vara lagom fart i lite olika intervaller och jag har väl sprungit ett millopp vartannat år senaste åren, så vad är då snabbdistans? Något mittemellan på något sätt men det var inte så lätt att veta märkte jag. Det gick för fort helt enkelt och jag beslöt med en gång att göra om snabbdistansen till långintervaller.

Och långintervallerna gick bra. Jag tror jag hade bra fart och jag fick kämpa för att springa så långt som jag tänkte vid varje intervalls början. Det jobbiga satt helt klart i flåset, samtidigt som jag tyckte att jag återhämtade mig ganska fort också.

Men varför är det då så svårt att springa snabbdistans? Jag har min egen lilla idé:

• Det vanliga är att vi sprang en lagom runda i lagom fart. Sen började vi träna lite mer organiserat och då sprang vi ibland lite längre, som ett långpass och ibland ville vi bli snabbare och då sprang vi intervaller eller så ville vi bli starkare och då sprang vi i backar. Att springa snabbdistans kan t ex vara att springa snabbt i en distans mellan 4 och 8 kilometer. Detta har kanske inte blivit en lika vanlig träningsform och därför vet vi inte riktigt vilken fart vi kan hålla på denna distans. Detta gäller kanske mest de som springer halv- och helmara och inte lika mycket de som springer lopp på 5 och 10 kilometer.
• En annan anledning till att det kan vara svårt att springa snabbdistans tror jag helt enkelt kan vara att det är tufft att göra det ordentligt. Ett så tufft pass kanske inte riktigt faller oss lika mycket i smaken som andra lugnare pass. Kanske springer vi mer för motionens skull nu och mindre för resultaten om man jämför med t ex 20 år sen. En vanlig jämförelse är att se hur många som springer maran under 3 timmar nuförtiden jämfört med hur många det brukade vara på t ex 80-talet. Och detta trots att Stockholm Marathon år efter år tjatar om att de slår rekord i antal anmälda.

Ser ni svetten i pannan? Det där med snabbdistans är jobbigt!

Craft ER tights