Att träna långpass själv är inte min starkaste gren, men idag satt det där det skulle. Efter att ha tittat på Tour de France (cykel på TV) bytt jag om och gjorde mig redo. Klockan närmade sig 18.00 när jag kom utanför dörren. Jag hade bestämt min runda och jag var redo. För ett ögonblick undrade jag med mig själv om jag skulle fixa musik eller nåt sånt men eftersom jag redan stod med ena skon på i hallen fick det vara. Långpasset skulle snarare bli terapi för framtida lopp än något som gick lättare än vad det skulle kunna göra.

Även om klockan var tidig kväll när jag gav mig iväg var det fortfarande varmare ute än vad jag trodde. Och ändå var det lite skyar som dolde solen och säkert gjorde att det inte var ännu varmare. Jag drog ner dragkedjan på jackan och hoppades att jag skulle vänja mig vid värmen som fanns på benen som hade åtsmitande tajts till knäna på sig. Jag lufsade iväg men redan efter 10 minuter hade jag ett skönt flyt och jag började undra om det verkligen skulle gå så här lätt. Tanken från början var att farten inte skulle vara så viktig men att jag ändå tänkte att strax under 5 min/km kanske kunde vara lagom. Men jag hade inga avancerade mätinstrument på mig så jag gick (som vanligt) på känsla.

Efter några begynnande kilometrar kändes det alltså ganska bra men det fanns fortfarande ett fokus på hur jag skulle ta mig igenom rundan mentalt, vad jag skulle tänka på och fokusera på i olika skeden av träningen. På nåt sätt gäller det ju att ”slå ihjäl” tid med olika tankar och funderingar. För nej, jag springer inte bara och njuter för varje steg jag tar. Även om det rullade på lätt kände jag att jag troligtvis låg på en 2:a på en ansträngningsgrad mellan 2 och 5. Tiden gick och snart var jag vid det jag trodde skulle kunna vara halva rundan, men det är inte lätt att veta. Benen var fortfarande friska och rullade på bra, men andningen var lite mer ansträngd än tidigare och kanske att jag hade kommit upp på en 3:a. Egentligen vill jag ju bara ha ett bra långpass som går i lagom fart som kanske inte går så fort men det behövs inte heller.

Benen fortsatte att rulla på och jag fortsatte att tänka på att om benen vill rulla och jag klarar av det ska jag ju inte ha något emot det. Så länge jag själv känner att jag har kontroll över läget är det väl tillräckligt bra, tänkte jag. Ju längre jag sprang och ju närmre hem jag kom, ju mer började jag tänka i termerna att ”nu kör vi på lite”, det borde räcka. Och detta blev verkligen ett pass där det blev tydligt att jag (förhoppningsvis) kan springa fort utan att behöva dra nytta av andra deltagare. Lägstanivån är nog ganska bra ändå. Ett par kilometer från mål kom Gax-Staffan upp jämsides i bil och skrek att det såg bra ut. Naturligtvis alltid kul att höra, men det slog mig också hur sällan det faktiskt är som man ser sig själv springa. Det borde ju faktiskt vara ganska nyttigt.

När jag kom hem kände jag mig nöjd med passet, mer än nöjd faktiskt. Att det hade gått fortare än ett långpass kanske bör göra enligt alla konstens regler brydde jag mig inte så mycket om. Jag tycker själv att ansträngningsnivån var en 3:a under stora delar av passet och jag kan kanske totalt sett säga att det kändes som ett litet progressivt långpass. Utan att ha några mer exakta tider och distanser än klockan och gmap fick jag det till drygt 25 kilometer och runt 4:30 min/km i snitt. Jag gissar att farten inte var lika hög i början av passet vilket innebär att jag har haft en helt okej fart mot slutet, för att vara ett ”lugnt” långpass.

Långpass i bästa löparjackan!

Share Button