Gårdagens träning gjordes på Galgberget och det blev till intervaller, igen. Tredje intervallpasset på 7 dagar, inte illa va? Eller för mycket? Men jag brukar snarare hamna bland träningspassen där jag ”bara” springer en lagom lång runda, så att börja köra mer specifik träning är nog bara bra.
Efter en snabb tanke på vad jag skulle springa föll valet ganska snabbt på en intervallstege jag ibland springer inomhus på vintern. Jag springer 9 intervaller i olika antal minuter (1, 2, 3, 2, 1, 2, 3, 2, 1) och hela tiden med 1 minuts vila. Jag gillar variationen som göra att jag inte tänker så mycket på hur många jag har gjort och hur många jag har kvar, jag tänker mest på hur lång innevarande intervall är och hur lång nästa är. Och det mentala spelet blir också påtagligt när jag hela tiden vet att det snart är en intervall på ”bara” 1 minut och efter en intervall på 3 minuter blir det alltid lättare. Mentalt tycker jag detta upplägg är bättre än vad det skulle vara att bara springa t ex 2 minutersintervaller som totalt sett blir samma antal intervallminuter.
Har ni provat något liknande?
Jag känner att det finns en tydlig gräns mellan intervaller på 2 och 3 minuter. 2 minutare är helt okej, men 3 minutare känns väldigt långa och jobbiga. När jag springer tusingar får jag inte samma jobbighetskänsla som med 3 minutare. Är det så att man vet att tusingar är ganska långa och anpassar farten efter det medans man tror att 3 minutare är ungefär som 2 minutare och tror att man ska kunna hålla samma höga fart? Eftersom det ofta sägs att man blir bra på det man tränar så borde ju även det omvända gälla. Dvs att jag kanske borde träna de intervalltyperna som jag tycker är värst, för där är jag säkert sämst. Och om jag som idag känner att 3 minutare gör mig väldigt trött kanske det är bra att träna just detta.
Home, sweet home!
