Igår när jag tittade vad IF Linnéa skulle träna idag såg jag att det var långintervaller på schemat med hårdingen Mia. 3*3 kilometer med 2 minuters vila. I samma ögonblick som jag läste det kände jag hur både kropp och hjärna unisont skrek – ”nää, fy tusan vad hemskt, det där ska jag INTE vara med på”.

När jag idag kom hem från jobbet var det mindre än en timme kvar till träningsstart och jag som hade tänkt gå på stan hade inga direkta träningstankar. Lite småhungrig var jag också så jag tryckte i mig en macka en halvtimme innan träningsstart och någonstans efter det tänkte jag att va fasen, jag går dit, man kan ju faktiskt välja vilken fart man vill springa i.

Jag bytte om och var som vanligt på plats med nästan minsta möjliga marginal, men det räcker ju. Mia, som dagen till ära hade införskaffat ett av mina kommande skopar (Adidas Adizero Adios) berättade stolt att dagens intervaller skulle springas fram och tillbaka på västerbron. Varje intervall skulle bli 3 gånger över västerbron och med 3 intervaller och nerjogg skulle det bli totalt 10 gånger över västerbron. Mitt tidigare rekord var 2 gånger på en dag…

Uppvärmningen gick långsammare än i tisdags vilket jag och min mage med macka var glada för. Väl framme vid västerbron var vi nog några som undrade hur detta skulle gå eftersom vi i dagens hetta redan var svettiga så det räckte. Det slösades inte mer tid på snack utan vi drog iväg i små spontana grupper efter en gissad fart man trodde man skulle kunna hålla. Som ny i klubben har man ingen koll på hur fort andra springer så jag har fortfarande inte riktigt koll på vilka som är ungefär som jag, men det kommer nog.

Första intervallen gick bra även om det vid vilan snackades lite om att vi kanske skulle sänka farten lite. Att ställa in hjärnan på att vi faktiskt ska över här 3 gånger innan jag får vila i 2 minuter gick förvånansvärt bra. Jag vet egentligen inte om 3 intervaller är ett bra antal eller inte, men idag kändes det helt okej. Redan i slutet av andra intervallen skulle vi ju ha gjort mer än hälften. Det gäller att tänka smart. Trots att vi tänkte att andra intervallen skulle gå något långsammare och den kanske faktiskt också gjorde det så var det lite småjobbigt i början av andra intervallen. Men jag kom snabbt in i det och slutet av andra intervallen gick bra utan problem. Jag hade ett positivt huvud med mig så jag såg nästan fram emot sista intervallen och genomföra den på ett bra sätt även om jag skulle bli trött. Jag skulle tillåta mig själv att bli väldigt trött om det skulle krävas. Det positiva gjorde nytta och även om jag var ”lite” trött över bron sista gången i sista intervallen kände jag mig faktiskt ganska stark.

Det roliga är att det faktum att det var kul och att jag tänkte positivt gjorde mig stark och jag känner redan att jag har en bra chans att bli bättre i min nya klubb. Efter nerjoggen stannade jag till och med kvar för att stretcha (annars hade det inte blivit av). Då sa Mia något som är helt sant – jag hade gjorde 3 saker jag inte är van vid, värmt upp, sprungit långintervaller och stretchat. IF Linnéa håller på att förändra min träning till det bättre!

Västerbron – ett nytt hatobjekt att älska!