Det har nu gått 5 dagar sen Stockholm Marathon och jag har känt mig fullt återställd ett par dagar. Men jag tänkte ändå inte slå på stora trumman och dra igång hårdträningen riktigt än i alla fall. Nu i denna härliga långlediga helg är vi hemma i Halmstad och jag tränar bara när jag springer med Sara.

Det finns många fina ställen vi kan tänka oss att springa på under ledigheten och vi började idag med bästa, längsta och kanske mest klassiska: Prins Bertils stig från Halmstad till Tylösand. Värt att gå, värt att springa och värt att åka hit för. Eftersom jag är ”hemma” på sträckan hittar jag kanske inte längre några nyhetens behag, men däremot kan jag bli förundrad hur jag nästan varje gång slås av hur fantastiskt jag tycker att det är, även om jag har sett det massor av gånger tidigare.

Dagen började med en riktig frukost, en frukost där jag faktiskt åt både yoggi, flingor, mackor och ägg och drack både te och juice. Vad är det som händer? Är det sommarledigheten och att det finns tid som gör att det var kul att äta? Sen var det nästan dags att byta om till löparkläder och ge sig av på färden. Vi gick den lilla sträckan hemifrån utmed Nissan och bort till slottet där Prins Bertils stig börjar och det gjorde vi med.

Förbi småbåtshamnen, utmed västra stranden där hundarna leker och badar, bort till Brottet (simstadion heter så) och sen är vi inne på hjärtat av sträckan. Där variationen mellan att springa i strandskog, direkt utmed havet, men vidunderlig utsikt och breda stränder och små vikar är bra för själen och ett lugn infinner sig inombords. När man efter 13-14 kilometer kommer fram till restaurang Salt i Tylösand och den långa fina stranden är man verkligen i mål. I mål på träningspasset och i mål på dagens resa. Och redan då kan man undra, när blir det nästa gång?

Börjar ledigheten med att fira min sub 3 mara!

Sara vid havet!

Hopp och hej för att inte bli blöt!

Här kommer jag!

Här kommer Sara!

Framme på bästa stranden!