Jag tänkte lufta mina tankar och idéer om varför det gick som det gick i Boston Marathon. Vad som gick bra och vad som gick mindre bra och vad jag måste tänka på framöver.

Det har nu gått några dagar sen maran i Boston och lite som vanligt tycker jag kroppen börjar kännas okej igen. Samtidigt vet jag att mina 2 bästa maror har jag troligtvis gjort när jag varit bäst förberedd för att springa just marathon, kanske inte mest vältränad, men förberedd för att springa just ett marathon. Och efter dessa maror har jag återhämtat mig ännu fortare än nu tycker jag mig komma ihåg.

Jag tycker jag har tränat intervaller och liknande pass i en bra variation och jag tycker generellt sett att jag blivit bättre på att springa i runt 4:00-fart som en ganska bekväm fart. Detta tycker jag mina 1:24 på halvmaran i Prag och första halvan på 1:25 i Boston visar. Detta ska jag alltså fortsätta med och tänja på dessa gränser, samtidigt som jag måste träna kortare intervaller för att bli ännu snabbare.

Min egentligen enda farhåga inför Boston Marathon var att jag kanske hade sprungit för få långa långpass och med facit i hand tror jag att det kan vara så. Antalet långa långpass (minst 25 km) från januari och framåt borde vara fler och kontinuiteten bättre. Detta tycker jag också kan stämma överens med att jag fick lite problem med höfter, leder, knän och fötter innan jag egentligen blev toktrött. Långa lugna långpass vänjer kroppen vid att hålla på länge oavsett vilken fart man har på långpassen. Det måste jag alltså bli bättre på. Men jag blev ju också trött på slutet och inte helt oväntat vid backarna runt 3 mil där man också säger att maran börjar. Och detta vill jag inte tro att det ska ha med min utgångsfart i loppet att göra. Jag tycker fortfarande att jag körde på lagom fort utan att gå så hårt att jag skulle få sota för det senare i loppet, men detta är naturligtvis en hårfin gräns. Jag vet inte heller hur det känns i kroppen när den mot slutet säger ifrån att utgångsfarten var för hög. Så om min trötthet i slutet av loppet inte beror på en för hög utgångsfart, vad är det då? Kan det vara så att de saknade långa lugna långpassen skulle kunna råda bot på denna trötthet också? Kan lugna långpass hjälpa till här även om de gått lugnt eller måste det till halvhårda, kanske progressiva långpass för att vänja kroppen vid den höga belastning som kommer i slutet av ett marathonlopp?

Jag har som ni märker lite egna idéer om vad saker och ting kan bero på. Men jag är av åsikten att allas åsikter kan vara intressanta, oavsett om man har sprungit många maror eller inte. Det behöver naturligtvis inte vara så att ju fler maror och ju fortare man springer desto bättre vet man. Jag försöker vara öppen för nya infallsvinklar och jag tror att det lönar sig för alla i det långa loppet.

Jag tar alltså tacksamt emot era åsikter!

Detta är jag under loppets gång, det ser inte direkt ut som en sub 3 löpare va?