I söndags höll Mia ett föredrag som i stort gick ut på hur hennes resa gått från promenader istället för rökning till ultralöpare. Det viktigaste budskapet rakt igenom är att ha roligt och känna glädje i det hon gör och det gillar jag. Mia har en extremt uppskattad blogg och jag förstår varför och Mia är precis lika bra i verkligheten. Även om alla träningspass inte kan vara tjo och tjim så tycker jag helheten och resan mot målet vara måste kantas av glädje. För om du bara tränar för din tränare, ditt träningsprogram, dina bloggläsare eller dina facebookvänner, ja, då är det nog lätt till att du tröttnar förr eller senare.
För Mia som ultralöpare tror jag det handlar om många olika pusselbitar som innehåller glädje, från att göra en ultraresa tillsammans med andra, att nå målet, att klara utmaningen och känna sig nöjd med sig själv. Jag har själv haft den stora förmånen att få dela några timmar i ett ultralopp tillsammans med Mia och om jag inte missminner mig vad det faktiskt första gången vi sågs. Men vad spelade det för roll? Vi pratade på som tusan i alla fall utan att jag idag kommer ihåg vad vi egentligen pratade om, men vi hade säkert kul!
Eftersom det i ord är svårt att förklara känslan, glädjen och gemenskapen i ett ultralopp tycker jag att du som funderar på att testa ett ultralopp ska göra det. För egentligen, vad kan gå fel? Du kan ju alltid testa. Om det inte funkar, men du har kul, kan du ju alltid testa igen. Är det dessutom ett tidslopp där det går ut på att komma så lång distans som möjligt under en viss tid kan det ju inte gå fel, för du kan inte bryta i samma bemärkelse som ett distanslopp, du kommer få ett resultat, bara du startar.
MarathonMia flankerad Petra och mig. Foto: Petra Månström