Jag fortsätter min lilla minicomeback och jag måste säga att jag nu märker att jag verkligen är på väg tillbaka. I dagens pass på gymmet hade jag god hjälp av Biggest Loser eller mer specifikt deras tränare Bob och Jillian. I dagens program var det dags för utmaning och frestelser och som vanligt var det några av deltagarna som inte kunna hålla tassarna borta från några förrädiska muffins. Det som triggade mig lite extra idag var när Bob och Jillian skällde ut de värsta muffinsslukarna. Även om jag hade ett ganska jobbigt mentalt pass skulle jag inte bara lägga av.

Innan jag kom till gymmet var planen att springa längre än de 12 kilometerna jag sprang igår. Det började lite sisådär minst sagt. Jag sprang sakta och tiden kändes jättelång. Efter 3-4 kilometer kändes det som jag hade varit där en evighet och jag fick en tanke om att det kanske fick räcka med 10 eller max 12 kilometer. Men jag kämpade på, sakta men säkert och jag närmade mig 8-9 kilometer. Det började kännas lite bättre men jag såg fram emot att 12 kilometer fick räcka. Men vid runt 11 kilometer började jag fundera på om jag ändå inte skulle kunna köra vidare till 15 kilometer. Och varför inte, nu hade jag ju lite flyt. Och så fick det bli, jag körde på till 15 kilometer och nästan som vanligt, så var inte de sista kilometerna värst, trots att jag redan sprungit en del och trots att farten var som högst mot slutet.

Hoppas hoppas att detta nu var den lilla vändningen som jag söker efter. Jag kämpade vidare när det var tungt och fick det att kännas bra i slutet trots 15 kilometer. Det blev ett pass på 75 minuter, dvs precis 5 min/km i snitt. Men farten var absolut inte det viktiga idag, jag tar med mig känslan!

Sprang i ny skön outfit idag!