Jag krigar vidare och förhoppningsvis är jag på bättringsvägen. Energin är på väg tillbaka in i kroppen och sakta men säkert byggs pannbenet upp igen.
Jag tog det väldigt lugnt och jag stannade till och med för att stretcha efter några minuter när jag märkte att vaderna inte riktigt var med mig. Men sen gick det bättre. Men eftersom huvudet är lite bättre än kroppen och framförallt vill mer just nu så var jag tvungen att avsluta med 5 minuters progressiv löpning som slutade i 4 minutersfart. Men att denna fart ska vara min snittfart på en halvmara om ungefär 6 veckor känns idag ganska avlägset.
