Igår tog jag mig faktiskt i kragen och gick ut i det något tråkiga vädret och begav mig till de nya kära trapporna vid Galgberget. Det känns redan som jag börjar gilla att springa i trappor och förhoppningsvis ger det nåt också. Jag har lite svårt för att träna i backe, typ backintervaller, men trappor verkar gå bra, än så länge.

Jag sprang precis samma sak som vi gjorde med löpargruppen från gymmet i tisdags. Det är 4 varv där varje varv innehåller 2 trappintervaller (med ca 100 trappsteg i varje) och en backintervall på ca 150 meter. På nåt sätt är detta en bra kombination som gör att hjärnan får den variation den behöver för att klara av passet. Och det känns i fötterna och benen efteråt för de skakar. Samtidigt har jag svårt att känna exakt vilka muskler jag verkligen tränar, men det blir säkert bra.

Idag följde jag med Sara till gymmet och vågade mig nervöst på att testa ett nytt pass som de kallar Easy Line. Det är ett stationsbaserat pass till musik där varje station ska köras i 30 sekunder och bytet mellan stationerna får ta 5 sekunder. Stora delar av kroppen hinns med på detta sätt. Helt okej pass tycker jag. Bra tempo som gör att det aldrig blir tråkigt eller länge till nästa byte. Snrarare då att man känner att man får passa på att köra järnet under de 30 sekunderna som finns i varje övning. Nu var det ju första gången för mig, så visst hände det att jag inte körde fullt ös medvetslös i varje övning…

En stor del, eller snarare mycket stor del, i passet måste jag ge till instruktören/ledaren. Och även om jag tidigare har fått något påhopp när jag skrivit att det både finns bra och mindre bra ledare så skriver jag det igen. För jag tycker att ledaren för passet ofta har en stor del i hur både jag och andra anstränger sig under passet och hur positivt vi uppfattar passet i efterhand. Det har också stor betydelse i hur gärna vill komma tillbaka till just det passet med just den ledaren. Alla håller kanske inte med mig, men jag tycker fortfarande att ledaren är en stor del av  min upplevelse av passet.