Torsdag i Monte Gordo är det samma som bergspass. Jag tror att detta är ett stående inslag oavsett vilken veckan det är, men jag är inte helt säker. Det mest vanliga är att man väljer mellan 10 eller 14 kilometer löpning eller stavgång i samma sträckor. Sen kan det finnas de som vill springa båda sträckorna eller springa till hotellet efter bergspasset, som då blir ytterligare 29 km. Jag skulle kunna kalla detta backigt bergspass i obanad terräng, men en orienterare skulle nog säga att terrängen är ganska snäll och enkel. Men så är jag ju mest van vid asfalt och löpband också.

Jag hade lite inre diskussioner med mig själv om jag skulle välja 10 eller 14 kilometer, men tyckte till slut att 10 km fick räcka. Men, precis som hemma på olika träningspass, så är det inte bara passet som sådant som spelar roll, utan vilken instruktör eller ledare har också betydelse. Därför ändrade jag mig till 14 km precis innan vi gav oss iväg.

Klockan kanske var runt 10 och det hade hunnit bli ganska varmt men det var inte olidligt varmt på nåt sätt. Farten var ganska behaglig och det var inte farten i passet som gjorde att flåset kom igång, det var alla backarna. Emellanåt springer jag och fokuserar på mina steg, men ibland tittar jag upp och blickar ut över en karg bergig omgivning med en massa kullar och åsar. Inte direkt vad jag brukar se hemma. 25 grader (eller vad här nu är), brukar vi inte heller ha hemma i oktober. Rundan bjöd på backar som var både många, långa och till viss del branta. Inte min grej direkt, men den här veckan får jag ju reda på lite av varje som jag är dålig eller mindre bra på. Så jag kanske får fundera på det här med backträning och benstyrka i höst.

Martin Lidberg och Jörgen Kruth ger stavgången ett nytt ansikte!