Inom löpningen så tävlar man ofta mot sig själv med att nå sina mål, slå sina personliga rekord, men samtidigt borde vi kanske, inte minst jag själv, tänka att vi också gör detta för att hålla oss i form och känna sig något så när vältränad.

Men inom mitt andra stora intresse är det alltid tävling och det är egentligen bara seger som räknas. Jag har fått några indikationer på att läsare vill veta hur det gick för oss i sommar så jag tänkte berätta det nu. Vi blev tvåa i världens största fyrverkeritävling som hålls i Montreal i Canada varje år. Självklart är det fantastiskt att komma tvåa i denna tävling, men samtidigt är det som sagt seger som räknas och vi vet att vi lika gärna kunde vunnit, så jämnt var det tydligen. Bittert men sant. I SM gick det dock som vanligt, vi vann ganska klart, vilket inte är något speciellt längre.

Men det är intressant hur man kan vara tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna i en disciplin medan man i en annan tycker att ta sig i mål är tillräckligt mål. Samtidigt är det kanske helt naturligt och inget konstigt med det, men lite intressant tycker jag det är.

Och vem ställer de kanske ibland orealistiska målsättningarna för oss? Jo, jag tror det oftast är vi själva som ställer högst krav på oss. Vi kanske inte pratar om det, men innerst inne har vi nog ofta ganska höga målsättningar på oss själva. I alla fall är det så för mig.

Share Button