Jag känner egentligen att det vore dags för ett lite längre pass, men trots det blev det backintervaller idag. Och det är väl inget fel på backintervaller heller och framförallt är det något som jag inte gjort på kanske år och dar.

Jag gillar inte backar och jag har (till min förvåning) märkt att jag inte är så bra på det heller. Och vi vet ju alla att man blir bra på det man tränar och därför borde man kanske träna det man inte är bra på. Det var nog det jag gjorde idag.

Efter ett par uppvärmingskilometrar började jag springa mina backintervaller. Eftersom jag inte har någon direkt erfarenhet av backintervaller fanns det heller inte så mycket som kunde gå fel. Backen som gick på asfalt var kanske ungefär 200 meter lång och inte jättebrant. Jag hade inte målsättningen att jag skulle springa så fort jag kunde utan snarare försökte jag tänka att jag skulle springa bra men effektivt. Detta lyckades jag ganska bra med och jag kände hur jag hela tiden jobbade med att springa på framfoten och få med mig den energi som det innebär. Visst, det blir kanske något jobbigare, men det kändes väldigt stort och proffsigt att ligga på framfötterna och känna att vaderna klarade av denna träning.

Nu är jag som sagt inte så van vid denna typ av pass. Därför vet jag inte hur bra det egentligen var för mig. Jag sprang inte intervallerna så fort jag kunde, utan fokuserade mer på att hålla en bra hög fart med hjälp av att jag sprang på framfoten och kunde driva på bra.

Vad är er synpunkt? Är detta ett effektivt pass som jag absolut kan fortsätta med? Eller är det bortkastat om jag inte springer superfort i en brantare backe?