Idag var en sån där dag som bara rann iväg där det mycket väl skulle kunna varit så att det helt enkelt inte blev någon träning. Men jag och Sara hade bestämt att jag skulle träna, så när jag kom hem strax innan 8 ikväll var det bara att byta om och sticka ut. Jag kommer ihåg att pappa ibland säger att det kan vara dagarna när man som minst känner för det eller knappt orkar som faktiskt går bäst när man väl kommer ut.
Redan när jag bytte om hemma i lägenheten och sen i den långsamma uppvärmningen upp till Galgberget kände jag hur svetten redan började rinna. Men vad gör väl det, jag skulle ju träna. på vägen dit bestämde jag att det skulle bli ett varv på 3 km och ett varv på 5 km som med dit och hem ger totalt ungefär 10 km.
Även om det fortfarande var varmt tyckte jag att det gick bra det bara rullade på helt enkelt och det rullade på ganska snabbt tyckte jag nog. Visst, jag flåsade en del och blev lite trött, men aldrig så trött så att jag tyckte att jag sprang för fort. Visst, jag tog det medvetet lugnt i uppförsbackarna men det gjorde att backarna inte tog så hårt på mig som de säkert skulle gjort annars.
Det är sällan man pratar med folk i spåret men idag var det en löpande tjej som sa något när vi möttes för andra gången. Hon sa ”shit vad du springer”! Jag fick inte fram ett ord, men jag hoppas att jag fick till ett leende istället. Om du läser min blogg, tack så mycket, jag kommer att leva på det fler träningar framöver.
Efter mina varv på Galgberget när jag gick och småjoggade hem kände jag mig nästan som en jänkare som precis vunnit ett 100-meters lopp. Ni vet när de nästan går på tårna för att bli en decimeter längre, när de viker ner linnet för att visa upp sig och de ser ut som de äger hela stadion. Okej, jag kanske inte kände mig riktigt så, men jag var nöjd med mitt pass och jag hade kanske ett leende på läpparna i alla fall.
Klart att jag var värd lite Gatorade efter passet!
