Idag är det grymt varmt och skönt i Halmstad och vi har precis kommit hem från Tylösand. Förra lördagen vid den här tiden låg jag utslagen på gräset bredvid mållinjen efter ett hett och jobbigt Båstad Marathon.

Även om jag satte ett grymt PS (personsämsta) på maran och sprang en halvtimme sämre än vad jag borde gjort kom jag ganska snabbt över det som hänt. Jag tänkte att det är inte så mycket att bråka om, det var säkert en tillfällig svacka som kan hända vem som helst. Men samtidigt kan jag inte riktigt släppa det heller och därför ska jag gå igenom några delar som på olika sätt an ha påverkat resultatet i Båstad.

Det var väldigt varmt. Väldigt varmt! Men jag trodde att jag som är förhållandevis liten och lätt och med ett ganska lätt steg skulle klara värmen förhållandevis bra, men jag hade kanske fel. Även om jag naturligtvis inte blir snabbare i värmen trodde jag inte att jag skulle ha lika ont av den som många andra. Men detta har alltid bara varit en gissning.

Backarna. Det finns vissa partier, däribland de första 6 kilometrarna i Båstad som är väldigt backiga och det är maralöpare inte direkt vana vid. Jag visste om backarna och tog det medvetet lugnt i början. Men trots min lugna utgångsfart rusade pulsen upp i nästan 180 i slutet av backarna. Jag tappade, eller släppte medvetet, ett par Linnéalöpare i backarna i början. På samma sätt som jag trodde att jag klarade av värme ganska bra trodde jag detsamma om backarna. Men det märkte jag att det stämmer inte. Jag är inte bra i backarna och det märktes också senare i loppet i minsta lilla uppförsbacke. Så då har jag lärt mig det i alla fall.

Jag tog tokslut efter 23 km. I marasammanhang brukar man prata om den jobbiga sista milen, men i mitt fall blev det asjobbiga två sista milen. Och med tanke på att man inte jätteofta tränar så långt som tvåmilapass så förstår ni att det var långt kvar när jag inte hade några krafter kvar. Skulle jag brutit då? Hade jag tjänat på det? Eller är det alltid bättre att ta sig i mål, oavsett sluttid? Ett marathon är ju långt och visst kan loppet gå lite upp och ner så att man kommer tillbaka lite senare i loppet. Men i lördags var det bara långt och det gick nästan inte i vågor alls, efter 23 km var det mesta bara tufft slit. Men jag kom i mål och jag är nog nöjdare med det än om jag hade brutit.

Uppladdningen var inte speciellt bra. Jag såg ju inte loppet som något speciellt lopp och därför gick jag inte in så hårt för att ladda för det heller. Men är det en tuff mara i värme så krävs det nog lite uppladdning ändå. Dagarna innan maran var jag i Stockholm och jag vet att varken mat eller sömn var speciellt bra sista dagarna och speciellt inte som jag hade en mara framför mig. Detta påverkade naturligtvis. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på mitt enda ultralopp som jag sprang för ett drygt år sen. Det var ett 12-timmarslopp där jag inte hade någon som helst uppladdning, men det gick bra ändå. Var det en engångsföreteelse eller gick det bra för att jag sprang så mycket långsammare? Jag vet inte.

Återhämtningen var ganska tuff de första dagarna men nu är jag återställd och på gårdagens första 5 km efter maran kände jag träningslust. Jag tänkte inte i termer som revansch utan mer på bra träningsupplägg inför höstens utmaningar.

Som ni märker finns det en del frågor och inte så många svar men det gör inte så mycket. Jag tyckte att det borde räcka med att lägga på 10-15 minuter på min tid i Stockholm Marathon till Båstad Marathon med tanke på väder och tuffare bana. Men nu slutade det 45 minuter sämre än i Stockholm och det tycker jag är på tok för mycket oavsett de förhållandena som fanns. Men, men, nu ska jag försöka att inte grotta ner mig mer i det utan blicka framåt.

Sviter efter Båstad Marathon

Skönt på stranden idag