Gårdagens långpass till midsommarfirandet blev inte så långt som jag hoppades. Inte för att jag inte sprang den rundan jag hade tänkt för det gjorde jag. Nä, det var snarare för att rundan i sig inte var så lång som ja trodde. Varför är det oftast på det hållet? Ja, ja, ungefär en halvmara eller drygt 2 mil blev det i alla fall.
Sara hade packat sin ryggsäck med vatten och stuckit iväg en stund tidigare och även det tog lite för lång tid innan jag själv kom iväg trodde jag nog jag skulle hinna ifatt. Har jag någon framför mig på samma runda kan det också motivera och man funderar på vad den andre kan vara vid olika ställen.
För er som känner igen er så sprang jag från Halmstad, kustvägen ut till Tylösand, fortsatte sen förbi Frösakull, Ringenäs, Vilshärad och sen ut till Harplinge city. Cykelvägarna utmed kusten är kanon att springa på. Jag vet inte riktigt varför, men det kanske är en kombination av fint väder, fin utsikt, fin strandskog, semesterkänsla och smal fin cykelväg. Det bara rullar på helt enkelt. Rekommenderas om ni är här.
Jag har ofta lite svårt för långpass när jag springer själv. Jag har en förmåga att springa fortare än vad jag bör med tanke på att det är just långpass. Detsamma gällde igår. Men igår brydde jag mig inte så mycket, jag körde på och det var skönt att känna att jag kunde flyta fram i ganska bra fart. Men jag märker också att jag behöver långpass för jag orkar inte riktigt i längden.
Men det gick som sagt bra och det är inte ofta jag säger det. Jag känner att jag kanske så smått är på väg tillbaka och det är bra för motivationen. Det känns också både konstigt och kul och springa omkring när jag möter en massa midsommarfirande sommargäster som redan har korkat upp sina öl och är på väg någonstans för fortsatt firande. De undrar nog om jag var knäpp, men det bjuder jag på. :-)