När jag för 6 veckor sen pajade vaden i slutet av ett långpass trodde jag inte att det skulle ta så lång tid att bli skadefri. Lite massage och 3 dagars vila, sen kör vi igen tänkte jag. Men så blev det inte, det tog mycket längre tid än så. Men idag kan jag säga att väntan på nästa bra träningspass är över för det träningspasset kom ikväll. 6 veckors väntan är över, skönt!

Det var kortbyxväder, men ändå gick jag till gymmet. Troligtvis för att jag hade bestämt mig för att jag ville testa lite bra fartlek eller intervaller och ville ha lite koll på hur det kändes i olika hastigheter, både i flåset, vaden och resten av kroppen. Det märks att jag har tappat en del på 6 veckor. Det känns lite småjobbigt i hastigheter där det inte borde vara jobbigt. Och vaden kändes lite, men bara lite och det har den ju gjort i början av några lugna pass men sen försvunnit, så det var nog lugnt. När jag drog igång lite olika intervallserier tyckte jag faktiskt att det gick ganska bra, förvånansvärt bra faktiskt. Jag kom upp i bra farter och kunde hålla de ganska bra. Inte som innan skadan, men ändå ganska okej.

Totalt blev det knappt en timme och drygt 12 kilometer och även det är någon form av rekord efter skadan. Men även om 6 veckor har varit lång tid för mig så tänker jag på de elitidrottare som ibland går skadade mycket längre än så och kanske missar ett OS som går var fjärde år på grund av skada. Det är inte roligt. Och vilket pannben de måste ha för att komma tillbaka.

Ja, ja, jag ska stretcha!