Idag stod 20 km långpass på programmet. Kanske inte för att jag ville det utan för att jag tidigare i veckan bara fått ihop 20 km och målet för veckan var 40 km.
Även om jag precis börjat om igen med träningen och bara gjort tre pass tidigare under senhösten så kände jag aldrig att det skulle vara omöjligt att springa 20 km idag. Så det vara bara att ställa sig på bandet framför tv’n och köra igång. När man vet att man ska springa långt får man ett helt annat fokus, man tänker inte på nästa kilometer eller nästa minut, som kanske mer är fallet om man ska springa 5 kilometer.
En annan grej är ju att inte behöva blicka mot målet utan att dela upp det i olika etapper. Jag planerade in drickapaus var 15:e minut första milen och sen var 10-12: minut sista milen. Långpasset till ära hade jag också olika hjälpmedel:
- Boston i tankarna
- Biggest loser på tv
- Nåt cirkelträningspass med Sara och skrikande ledare i rummet jämte
Sara kom efter sitt pass ut och kollade läget och bara det gör att man inte bara tänker på hur långt det är kvar, hur jobbigt det är och hur ont det gör. Fast egentligen var det ingen större fara på taket, men jag måste erkänna att jag var ganska trött i slutet och det började kännas lite i benen. Att jag blir trött är en sak, men jag gillar inte när någon kroppsdel börjar göra sig påmind. Okej, det var väl ingen stor smärta, men man känner ju att man borde stretcha mer, men hur ska man orka det efter ett träningspass? Man skulle ha sin egen massör som kunde dra i kroppen efteråt så att man själv slapp göra det. Men det är man väl för dålig för!
Snittet på passet hamnade runt 4,45min/km och det tycker jag är helt okej för att vara första långpasset, om nu 20 km räknas som långpass. Egentligen behöver väl inte långpassen gå fortare än så heller så det känns ju skönt att veta. Men längre kan de ju bli.
Nästa vecka är målet 50 km, men jag hoppas att jag inte behöver springa halva veckodosen på söndag eftermiddag.
