Nu har det hänt, och jag vet inte om jag ska vara glad eller bli rädd. Jag har frågat om jag får vara med på Trollhättans 12-timmars i helgen. Jag vet att det är idiotiskt och jag tycker det nog egentligen själv. Eller som pappa brukar säga, ” det underlättar om man är lite knäpp”! Alltså borde det inte vara några problem!
Sara ska ju ändå dit och antingen kunde jag vara kvar hemma och lapa sol på balkongen eller på stranden, eller följa med och titta. Men att följa med och titta hade aldrig funkat eftersom de har bestämt att de stackarna ska springa på natten. Synd att jetlaggen har lagt sig. Och eftersom vi bor i Halmstad kommer det finnas gott om dagar att sola och slappa på. Så jag tänkte att jag kanske lika gärna kan vara med. Jag kan ju alltid ta det som ett sent långpass på kvällen och sen sova. Långpass ska man väl ändå göra och det brukar jag ju vara dålig på.
Jag vilar mig gärna i form, hoppas det funkar den här gången med!Men, när jag väl är där så är jag rädd att det blir som vanligt. Att hur förberedelserna än har varit börjar man tänka i tider och resultat. Det vill jag egentligen inte göra den här gången. En mara vill jag göra bra resultat på, men det viktigaste den här gången är nog nästan att sviterna inte blir för stora på fötterna och resten av kroppen. Jag har ju ändå en utmaning i slutet av sommaren som jag måste kunna träna till.
Är det fler bloggare som är tokiga nog att tillbringa en helg springandes i Trollhättan mitt i sommaren? Jag ska förresten tillbaka till Trollhättan söndagen den 19 juli. Då är det Fallens Dagar och jag har skjutit deras fyrverkeri i många år nu och ska göra så även i år.
