Marathon – löpning och psykologi

Om en vecka försöker vi, jag med flera, komma på benen igen efter att dagen innan ha genomfört det som för många blir årets längsta löppass, Stockholm Marathon. Vi kanske kämpar när vi ska resa oss upp, har det jobbigt upp och ner i trappor och vet inte hur många dagar vi behöver vänta innan vi kan börja jogga igen.

Till er som ska springa er första mara hoppas jag att jag inte skrämmer upp er med denna inledning, men o andra sidan gör det inget att ni får reda på att det är jobbigt, men det visste ni nog redan. Hur vi klarar av att springa ett maraton är också individuellt, oavsett om man springer sin första eller tionde mara. Men ett maraton är långt. Jag tänker ibland på att jag nästan aldrig tänker som så att ”idag skulle det varit maran, allt känns kanon, jag kan springa hur långt som helst” utan det är mycket vanligare att jag tänker att ”tur att det inte är maran idag, för det hade jag aldrig orkat”.

Men maraton är mer än löpning, det är psykologi. Så här en vecka innan har i alla fall jag börjat tänka lite på maran, lite varje dag. Och för varje dag som går trappas det upp. Förutom att tankarna är där så märks det kanske på våra träningspass, vad vi tränar och hur vi känner efter om allt är som det ska. Och fram i veckan går vi in i en ny fas när vi ska börja ladda med mer mat, mer vätska och mer sömn. Vi kollar väderprognos, bestämmer vilka kläder vi troligtvis ska springa i och för många av oss packas väskan och resan påbörjas ett par dagar innan själva loppet. Och jag tror att det är all den här gemensamma laddningen och fokuseringen som gör att när det väl är dags, när vi står där på Lidingövägen klockan 14.00 på lördag, då är vi redo. Och när startskottet går så gäller det snarare att hålla tillbaka adrenalinet så att man inte går ut för hårt, men det är en annan saga.

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *