Våga tro på dig själv!

Här kommer ett blogginlägg som jag funderat ett tag på och jag hoppas att jag ska kunna få till det tillräckligt tydligt. Jag tycker vi i alldeles för stor utsträckning snackar ner oss själva. Ja, ni märker att jag skriver “vi” vilket innebär att det även hänt mig själv, men jag har börjat vända på tankarna.

Det är alldeles för ofta som jag hör och läser att folk inte tror att de klarar av något de har framför sig. Och detta trots att stora delar av deras bekantskapskrets verkar tro tvärtom. Varför är det så? Är självkännedomen av vad man klarar av så dålig att bekantskapskretsen vet så mycket bättre? Eller är självförtroendet så dåligt att vi inte vågar tro att vi klarar av det vi har framför oss? Eller snackar vi bara skit för att alla ska kunna berätta hur fantastiska vi är när vi genomfört tänkt aktivitet med bravur? Och skulle det trots allt gå åt helvete har vi ju redan innan berättat att vi inte trodde på att vi skulle klara av det, hängslen och livrem alltså. Är allt detta för att få så mycket bekräftelse och uppmärksamhet som möjligt? Eller varför?

Okej, visst finns det de som har all anledning att någon enstaka gång vara tveksam på sig själv, men det borde vara i t ex Vasaloppet om man aldrig sett snö tidigare eller liknande. Men ofta är det av helt andra, mindre relevanta, anledningar som man inte tror på sig själv i den utsträckning man borde.

Att tänka negativt tror jag också kan försämra våra chanser att faktiskt lyckas. Om man t ex står på startlinjen inför ett lopp och tänker “det här går aldrig”, så ökar nog inte direkt chanserna för att det ska gå på bästa möjliga sätt. Och är det så att man utåt säger att det säkert kommer gå dåligt men innerst inne vet eller tror att det kommer gå bra så är man återigen ute och fiskar positiva omdömen när det visar sig att det, trots allt, gick bra. Och när det har gått bra kan man spinna vidare och säga något i stil med “hur klarade jag detta, det trodde jag aldrig!” och så har man säkert fått några fiskar till! Varför vågar vi istället inte vara ärliga både mot oss själva och mot andra?

Jag tror att vara positiv och tro på sig själv är av stort värde i uppladdningen, både fysiskt och mentalt. Hur skulle det se ut om Usain Bolt gick omkring och sa att han inte tror på sig själv, att han tror att det kommer gå dåligt, att han inte kommer vinna osv? Okej, det kanske är osvenskt att våga säga att man tror att det kommer gå bra, men vi kan ju börja med att inte prata om och tro att det kommer gå dåligt.

När det gäller specifikt löpning så har vi ju som bekant en stor löparvåg just nu och det är ju fantastiskt kul. Jag tror att folk springer av fler olika anledningar än förr och en anledning behöver inte vara bättre eller sämre än någon annan. En anledning kan absolut vara att försöka springa så fort som möjligt, slå sina rekord osv, men vi borde också tänka på andra anledningar som borde gälla även de som vill springa “på tid”. Vi ställer oss förhoppningsvis på startlinjen för att vi tycker det är kul och ser fram emot att få springa loppet. Har vi anmält oss borde vi försöka starta och startar vi borde vi försöka ta oss i mål. Om det inte blir på en tid som får alla andra att jubla, spelar det så stor roll? Vi springer väl först och främst för oss själva, eller? Även om vi inte sätter pers kan vi ju genomföra loppet, springa för att vi tycker om det och fortfarande känna att vi är med i gemenskapen som genomför loppet. Vi behöver inte bryta så fort vi känner på oss att vi inte kommer göra en tid som gör att alla kommer jubla. Jag tycker det är alldeles för stor andel DNS och DNF i våra lopp!

Jag håller med Pierre de Coubertin – De moderna olympiska spelens grundare, att:

“Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl”

Tyvärr verkar inte SOK hålla med de moderna olympiska spelens grundare med tanke på vilka krav de ställer på idrottarna.

Kämpa på hela vägen till mållinjen, även om ni inte sätter pers varje gång! Foto: Petra Månström

Share Button

Kenth

26 kommentarer

  1. Men det är ju grenidrotterna själva som kommit fram till kvalgränserna tillsammans med SOK?!

  2. det är väl enklare att försvara sig inför alla jävlar som frågar om ens tid om man från början snackat ner sig och sagt sig ha lite ont i tån eller sovit för lite eller vad det nu kan vara.

  3. Bra skrivet Kenth!

    Jag tror vi hela tiden behöver ursäkter varför vi inte presterar på topp/så bra som möjligt – eller så bra som “alla andra”. Lyssna bara på alla sportkommentatorer/lagledare.. “Nej men så klart att vi inte tog guld, h*n hade ju haft en sträckning i lilltån”. “Vi har varit väldigt förkylningsdrabbade” etc. Kan man inte bara säga att: Vi var inte bäst den här gången, de andra var starkare. (fast det är ju en helt annan debatt iofs)

    Dumt (?) nog gör man ju jämförelser med de som är bättre/snabbare än en själv och när man inte når upp till det så kan man alltid luta sig tillbaka på en ursäkt.

    Nu kan det iofs vara nyttigt att jämföra sig med de som är bättre också så man har en sporre och en morot, men ja…

  4. Bra skrivet. Det tar jag med mig till startlinjen på lördag!

  5. Otroligt bra skrivet Kenth.

    Det var en mentor till mig, för att spinna vidare lite på det Lotta skrev. Han sa till mig att inte jämföra sig med andra utan att faktum om du för att ta exempel löpning. Ena dagen springer du på antingen x tid eller x distans.
    Nästa vecka så kanske du springer snabbare eller lite längre. Den du jämför med är dig själv och därmed öker du din inre styrka och kan stoltsera och peppa dig i dina tankar och säga “Fn vad bra jag var nu sprang jag längre/på kortare tid…”

    Även jag hör ofta negativa tankar eller säger negativa saker om sig själv.
    “Nej, jag kan inte spinna…” “Nej, jag klarar inte springa..:” “Nej, jag kan inte gå till gymmet för jag är för dålig tränad…”
    Det märkliga i allt detta är att det tenderas allt för ofta att man startar med ett negativt ord även om vi vill säga något positivt ex “Nej, men vad skoj att du…”
    Om vi vänder och tänker med på hur vi säger saker så kanske trenden vänder lite i våra tankar ex “Jaaa, men gud vad skoj…”

    En annan sak som jag ofta tänker på är våra tre grundfuntamentala inställningar i oss själva för ett mer positivt tänkande, “Självinsikt, Självfötroende och Självkänsla”
    Jag har märkt att brister det i “Självkänslan” brister det snart i “Självinsikten” som sedan bryter ner “Självförtroendet” ÄVEN om vi utåt sett kan verka som att ha ett gott “Självförtroende” men vem är det vi egentligen ljuger för?

    Hur som haver tycker jag det var mycket bra tankar du har och välskrivet.

  6. Jag har ruskigt dåligt självförtroende. Det hänger ihop med att jag hade en far som ALLTID ville berätta om vad jag kunde gjort bättre när jag spelade ishockey. När det var nåt bra så var det tyst.
    Samma sak med skolgången. Fick jag en trea så kunde jag gott kämpa för en fyra. Fick jag en fyra så varför inte satsa mot en femma.
    När jag blev klar med mina universitetsstudier tror du jag fick ett grattis utan istället “ett jobb kanske du bör hitta nu”

    Så när det kommer till löpningen ställer jag stora krav på mig själv. Jag måste lyckas men för vem jag gör det är oklart.
    Jag tycker att lägger jag ner en viss träningsmängd och har personligt rekord på xx.xx på 10 km så borde jag rimligtvis bli bättre med mer träning. Gör jag inte en bättre tid ser jag det själv som ett misslyckande.
    Jag klarar inte av att springa ett lopp för skoj skull. Då kan jag lika gärna springa hemma utan att betala flera hundra kronor.

    Samtidigt känner jag en osynlig press utifrån. De sociala medierna tror jag är en bidragande faktor. Du visar din träning/tider för hela världen. Du är mer i löparforum och diskuterar. Omgivningen ser vad du presterar på träning och anser att den och den tiden borde jag klara.

    Inför mina tävlingar kommer de negativa tankarna redan på måndagen om jag springer på lördag. Tankar om att jag måste springa si och så fort för att klara en viss tid. Det kommer bli tufft och det klarar jag aldrig osv. osv.
    Hittills har det gått bra ändå. Det är nån enstaka tävling som jag misslyckats på och då har det varit värmen.

    På lördag är det dags igen. Varberg denna gång … de negativa tankarna har nu funnits där ett par dagar och grott.
    Skulle jag springa fortare med rätt inställning? Jag vet inte

    Ursäkta ett långt svar på ditt inlägg

  7. Jag håller med! Vi (inkl. jag själv) jämför oss alldeles för mycket med andra. När man sätter upp ett mål med exempelvis löpning måste man utgå från sina egna förutsättningar och sin egen träningsmängd, annars kommer man aldrig bli riktigt nöjd och glädjen går förlorad. När jag var yngre avskydde jag att tävla pga att jag aldrig trodde på mig själv. Idag har jag blivit bättre på att tävla mot mina egna pb och då blir det mycket roligare. Jag vet ju att jag kan slå dessa! Jag har också blivit bättre på att våga ställa mig på startlinjen trots att jag inte känner mig i toppform – att tävla sig i form är ett sätt att bli bättre!
    En klok man sa att istället för att tänka “det är ingen idé att jag tränar korta intervaller för jag är inte snabb” så ska man tänka “om jag hade varit snabb, hur hade jag tränat då”.

  8. Till Mikael: Jag blev både ledsen och arg när jag läste ditt inlägg så det jag vill säga är…Sluta genast upp med att springa för att prestera inför din far. Han kommer ändå inte att var nöjd, men det är hans problem och inte ditt. Om du så skulle vinna os-guld så skulle han säkert komma med någon käck kommentar att det var dåligt motstånd eller liknande.

    Jag har ingen aning om du skulle springa fortare med rätt inställning men du skulle åtminstonde ha betydligt roligare och det är mycket viktigare än en bra miltid.

    Lycka till på lördag, du springer för att du kan och vill.

  9. Jättebra skrivet!!!
    Jag anser att det primära i livets alla skeenden,är att inte jämföra sig med andra,alla kan inte vara stöpta i samma form.Negativa tankar bryter ner oss människor,och förminskar oss.Vi är alla olika och tack o lov för det.Tänk vad trist livet hade varit då,nu har vi i stället så många fler nyanser,perspektiv,livsformer att tillgå.Sätt ribban för dig själv och ingen annan.Så tar man ett steg i taget,så plötsligt är man där.Och låt inte hjärnspökena ta över ditt liv.Man måste sätta sig vid rodret och ta kommandot nästan hela livet,och fylla det med vad man önskar på livets väg.Det är min livsfilosofi.Och till dig föregående talare,upp med hakan ingen kan sopa en hel gata på en gång,vissa saker får man ta i etapper.Du duger som du är!!!Tro mig,jag vet att det går.Kämpa på och försök bryta ned dina negativa tankar,de krossar din själ.Ha ett Mantra,som tex:jag kan,eller detta skall jag klara för min egen skull.Till sist fungerar det.Går det ändå inte tycker jag,att du skall kontakta en KBT-terapeut som kan hjälpa dig vidare.Lycka till!!!
    Tack för ordet M.V.H Helena Rosdahl.

  10. Bra inlägg och tänkvärda ord. Jag tycker inte det är fel att ”förklara” varför man fått en viss tid på ett lopp, men att ha sån jäkla prestige att man inte kan starta/fullfölja för att man riskerar en ”dålig” tid tycker jag är superfånigt. Gäller särskilt om man ”bara” är motionär. Våga stå för din tid oavsett orsak till den, liksom. Och sluta förvånas över en bra tid när du faktiskt inte är så förvånad över den
    – egentligen.

  11. Mycket bra skrivet! Du sätter fingret på ettav mina största problem: när jag märker att jag inte klarar målen så slutar jag kämpa. Hittills har jag inga DNF eller DNS, men väldigt många DNT (did not try). Drygt halvvägs in i loppen slutar jag helt göra mitt bästa. Inte bra.

  12. Lars: klokt skrivet! Våga satsa, ge järnet och riskera att tokpersa eller tokvägga – kul om fler vågade :-)

  13. Mikael, det är nästan för allvarliga saker du skriver om för att diskutera här. Jag känner igen det du beskriver och vet att får man inte med sig det bagage av uppmuntran som varje barn förtjänar, då är det lätt att alltid se molnen, de mörka nyanserna och låta mörkret ta över. Om din pappa lever så skulle jag rekommendera att du slutar träffa honom. Man ska inte utsätta sig för att bli nedgjord av någon, allra minst sina egna föräldrar. Lycka till på loppet!! Du är minst lika bra som alla andra som springer där!

  14. Haha! Kan det var så att fröken träningsglädje pratar om författaren av inlägget?

    Mycket bra och välskriven text!

  15. Christian: haha nä, faktiskt inte. tycker allmänt att det är ett himla tjafs om tider hit och puls dit och alltför mycket värderingar i samband med detta. :)

  16. Kloka ord och väldigt sanna. Vi är många som måste förringa oss hela tiden, för att på nåt vis gardera oss mot negativa kommentarer. Om jag tar ner mig själv först så hinner ingen annan göra det. Jag tror det har väldigt stor makt över vår prestation. Själv brottas jag just nu med tvivel inför mitt första O-ringendeltagande, just för att jag jämför mig med de som är bäst på detta, istället för att se till min egen utveckling.

    Sen som nån skrev här ovan, att väldigt många människor, de tror så lite om sig själva att man nästan blir mörkrädd. Nej, jag skulle aldrig kunna springa Vårruset, nej oj, orientering, det klarar inte jag – jag skulle gå vilse direkt. Sen försöker de inte ens, snacka om att minimera chansen till nya upplevelser. Om man inte testar, så kan man ju inte veta – anser jag.

  17. Drar mig till minnes ett lidingölopp, tror det var anno 2007, när snabbafötter tog en dnf för att inte “kompisarna” skulle se att det blev en tid över 2.10. Antar att det runnit en hel del vatten under broarna sedan dess…;-)

  18. Intressant inlägg! Jag själv brukar inte gå och måla orosmoln inför lopp. Jag är däremot dålig på att vara glad över mina resultat, även om de kan vara hyfsade utifrån mina förutsättningar. Jag kan även vara dålig på att värdera den träning jag utför, särskilt när jag läser om de som klarar av att följa seriösa upplägg och jag själv mestadels joggar. Den här bloggen är i alla fall jättepeppande att tänka positivt!

  19. Intressant diskussion det blev!
    Precis som Mikael skriver så påverkar vår uppväxt oxh miljö oss ofantligt mycket mer än vi tror. Tragiskt att läsa hans berättelse men han är medveten och kan göra ett val. För det är där jag tror mycket ligger. Att jag faktiskt kan välja mina tankar och hur jag ska förhålla mig till det som varit och händer i livet.
    Att göra ett val innebär också att jag tar ansvar för mitt liv och DET är svårt för många. Mycket enklare att skylla på andra och annat…
    “Om inte…” du vet.
    Sen finns det ju “vi andra”… Som inte inser våra begränsningar utan springer oavsett. ;-)

  20. Alla: Oj, att detta blogginlägg skulle få sådan uppmärksamhet visste jag inte, men väldigt kul. När jag nu läste mitt blogginlägg igen och allas kommentarer märker jag dels vad som verkligen har kommit fram i min text och vad ni läsare har reagerat mest på. Kul att så många tycker att detta behöver komma upp på ytan till diskussion och det tycker naturligtvis jag också. Sen märker jag också att det finns detaljer i mitt blogginlägg som kanske inte riktigt nått fram, men det finns också detaljer bland kommentarerna som inspirerat till nya bloggämnen. Så tack till alla för att ni läser och engagerar er i bloggen!

  21. Well put Kenth…och MYCKET intressant att du tar upp det här ämnet precis nu. Jag är nämligen (som du vet) extremt resultatdriven i min löpning, och även om jag tror på mig själv inför loppen brukar jag försöka lugna ner min omgivning när de svävar iväg till drömtider, mest för att försöka trycka ner pressen på mig själv eftersom min egen redan är tillräckligt stor. Jag behöver liksom inte omgivningen också…
    I Jubileumsmaran imorgon hade jag dock för FÖRSTA gången i mitt liv tänkt att ställa mig på startlinjen UTAN att sätta ett högt mål, utan istället genomföra loppet som en upplevelse och faktiskt försöka njuta av att inse att jag KAN springa 4,2 mil – något som jag inte hade klarat för bara ett par år sedan. Men vad händer? Jo, jag blir förkyld och kommer förmodligen inte kunna springa loppet.
    Slutsatsen måste väl då bli att universum VILL att jag ska jaga minuter och sekunder och alltid tävla med mig själv..? Det är iallafall så jag tolkar det… ;)

  22. Intressant inlägg, och intressanta kommentarer! För min del så handlar det mer om att sänka omgivningens förväntningar till en mer normal och realistisk nivå. Många tycks tro att bara för att man springer tre-fyra gånger i veckan så gör man också topptider i alla lopp (typ under 45 min på milen, under 20 på 5k etc). Därför har det flera gånger hänt att jag själv varit rätt nöjd med mitt lopp och min tid när jag gått i mål men att jag sedan blivit “sänkt” av omgivningen (oftast kollegor) med kommentarer som “va, jag trodde inte du var SÅ dålig”, “du måste ha haft en RIKTIGT dålig dag”. Även innan så tror de att jag har mycket högre kapacitet än vad jag har, trots att jag talat om att jag faktiskt inte är sådär supersnabb som de tror (oftast sådana som inte springer själva). Därför brukar jag undvika att svara på frågor om tider (som ALLTID kommer) just för att få vara nöjd om jag själv är det, eller få tänka ifred på förbättringsområden om jag är missnöjd. Jag behöver inte andras värdering av om jag gjorde det bra eller ej, för ofta blir jag då bara nedvärderad.

  23. Du har så rätt så rätt! Tänkvärt för vi har alla varit där någon gång! Jag tror även att det är viktigt att sluta titta på hur alla andra tränar och på vilka tider de springer osv, annars så är det lätt att det blir en tävling som bara leder till att man blir olycklig. Man ska springa för sin egen skull och det känns som att många glömmer det. Finns inget underbarare att springa när man inser varför man gör det och hur mycket det ger tillbaka på alla plan. När man väl “hittat” löpningen så är den så oerhört svår att vara utan. :)

  24. Underbart att läsa. En sådan förebild!
    Jag själv jobbar varje dag med just dessa bitar och skall inte ge mig förrän jag är där jag vill vara. Ibland får man bakslag, stora som små, men det är då man sätts på prov och efter varje lyckat försök att ta sig förbi en motgång blir man bara stackare och tror mer och mer på sig själv. Där är alldeles för många människor idag som inte vågar tro på sig själv och tro på att dem faktiskt är bra och att dem kan bli precis vad dem vill. Det vill jag förmedla. Jag vill hjälpa andra att hjälpa sig själva. Jag skriver aktivt på min blogg om motivation och vikten att tro på sig själv. Jag gjorde mitt debut inlägg och la upp på youtube för att nå fler och jag hoppas att jag har och kommer att hjälpa fler.
    Keep up!
    Om du är intresserad av klippet finns det att se här https://www.youtube.com/watch?v=algaH764H44
    Bästa hälsningar Johanna

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *